mars 9, 2009 kl. 10:02 e m · Arkiverad under Uncategorized
Min kropp har börjat prata med mig på ett språk jag inte förstår. Jag behöver en läkare som tolk. Idag har jag suttit i två telefonköer, förbannat begränsad tillgänglighet, ignoranta människor och gråtit igen.
1177.se och gamla netdoktor.se med flera, många flera, är som SFI fast för kropp. Ta ett ord/symtom och översätt till en betydelse/sjukdom. Syftet är gott men gränsen mellan det positiva med egenvård och upplysta patienter/vårdkonsumenter och det negativa i självdiagnostisering och hypokondri är dock hårfin. ”Knäna värker och näsan är täppt” (jag måste erkänna att jag bara skummade Mät din snorre av Maciej Zaremba men ändå, på tal om sjukdom och sfi).
Frustrationen över att inte få hjälp när jag behöver den gör att jag funderar på om det skulle kunna ha varit anledning nog för mig att söka mig till läkarprogrammet. Är det en drivkraft hos medicinstudentera? Att aldrig behöva känna sig oförstående över sin egen kropps nycker, att alltid ha full kontroll på organen och veta varifrån smärta och värk och underliga symtom kommer. Att i den meningen aldrig vara lika beroende av väntelistor och telefonköer som oss andra och då aldrig heller betvivla en annan persons kompetens trots den vita rocken för att du själv upplever något som inte vederbörande verkar förstå. Kan det vara deras anledning? Kan det vara min anledning till att välja psykologi? Illusionen om sanningen, om oberoendet och kontrollen. Det transparenta psyket. Lättledd och lurad vore jag i så fall.
februari 26, 2009 kl. 10:33 e m · Arkiverad under Uncategorized
Jag tänkte verkligen att jag skulle till Sturegården ikväll men jag förmådde fan inte att ta mig dit. Efter att ha släpat min trötta kropp ända hem till fjellet klockan åtta återstod enbart två sanningar: 1. Fixa mat (och slänga ner hälften i en plastbytta till imorgon) samt 2. att inte mer denna kväll sätta min fot utanför huset. Istället ligger jag på rygg i sängen, med laptopen på magen och ömsom skriver, ömsom tittar på Mia och Klara i takt med att vår kassa uppkoppling buffrar sekunder.
Jag föreställde mig att tiden skulle expandera efter Psykologstudent09. Att jag nu skulle ha möjlighet att återuppta alla relationer som fått ligga på is och förhoppningsvis konserverats i samma skick som de frös.
Mycket tyder på att jag misstagit mig, åtminstone på den första punkten, den senare har jag som en naturlig följd ingen information om än. Jag minns först nu hur äldrekursarna som precis avslutat sin praktik beskrev sitt sociala liv som bristfälligt eller icke-existerande under sina 15 veckor på diverse skolor och psykiatrienheter. Jag har precis börjat. Och jag gjorde det med underskott i den sociala kassan. Då jag under en längre tid redan försummat dem jag tycker om dyker en ny arbetsplats med åttatillfemtider upp. Nya arbetsuppgifter och matlåda varje dag.
Hur lyckas folk hålla kontakten med varandra? Det handlar inte om att jag inte vill. Det handlar om att jag vill hinna varva ner och komma i kapp. Det handlar om bekvämlighet, eller introspektion om man så vill, om lagad mat, om tankar kring kbt, pdt och valet mellan dem, om dagen som varit, om prestationer kontra lärande, om behovet av sömn, om stipendieansökningar, om mitt ekonomiska läge just nu på tal om det, om att ligga på rygg, om Mia och Klara, om chokladpraliner och mjukisbyxor, om utmattning, stress och fördröjd återhämtning. Jag har inte glömt någon, jag vill göda mina relationer, men jag vill känna mig hyfsat hel för att göra det på rätt sätt. Att tina på full effekt gör värmen ojämn och att tina och frysa om är inte bra för hygienen.
februari 25, 2009 kl. 9:41 e m · Arkiverad under Uncategorized
Jag tror jag är rädd för att flyga. Jag var i Paris i helgen. En weekendresa när skola och Psykologstudent09 äntligen var över. Jag impulsköpte en biljett på onsdagen och åkte efter en sen trevlig kväll på Sturegården till Arlanda klockan fem morgonen därpå.
Tanken på att flyga skrämmer mig inte. Det är inte så att jag tvingar mig till incheckning eller att jag har några som helst problem med att kliva på eller spänna fast mig. Nej, det är däruppe det händer, när allt redan är för sent. På 10 000 meter. Det är där som alla människor jag älskar (vilket förvisso inte är särskilt många men ändå) dyker upp på näthinnan. Bedrövade, gråtande, frustrerade. Deras sorg i mitt huvud väcker skuldkänslor för deras reaktion har så klart föregåtts av att planet störtat ner i havet. I det här fallet det baltiska eftersom jag hade transfer via Riga.
Ungefär i det läget tar jag fram säkerhetsintruktionerna. Jag tittar efter nödutgångarna och vilka personer som sitter i närheten av dem. Jag tänker ”Är den där människan pålitlig?”. Kan jag lita på att den där människan kan öppna en sån där dörr tillräckligt snabbt för att jag ska hinna ut innan vi sjunker. Jag tittar runtomkring mig som för att undersöka om någon av dem som sitter närmast skulle vara tillräckligt dum för att dra i de där tamparna på flytvästen innan vi kommer ut genom dörren och därmed blockera den. Jag funderar på om man kan kliva på stolssätena och om jag skulle trampa på människor. Jag försöker föreställa mig om det är mest troligt att planet dyker med nosen ner först och jag måste klättra framåt eller om det motsatta händer och jag måste vända mig runt för att ta mig ut.
Jag plockar fram var och en av de älskade personerna. Jag funderar över om jag bekräftat dem tillräckligt, om jag på ett tillfredsställande sätt bevisat min kärlek till dem. Ofta kommer jag då fram till att svaret är nej och att det är anledning nog att vilja spola tillbaka tiden och strunta i Paris, vända på Arlanda och åka tillbaka hem.
En enda gång har jag varit helt lugn med tanken på att planet skulle störta. Det var i december för drygt ett år sedan när Jesper skjutsat mig till Centralen i Stockholm. Jag minns det tydligt för jag tänkte ordagrant: Jag skulle kunna dö nu, det skulle vara okej.
När jag gått igenom min egen säkerhetskontroll i huvudet och ofta konstaterat att de flesta människor på planet är inkompetenta semesterfirare som antagligen inte kommer att rädda mitt liv brukar jag somna. Sömn är bästa försvar. Mentalt undvikande, eller kanske fysiologiskt, jag vet inte (detta gör ju onekligen även mig till en dålig livräddare). Ett antal timmar senare vaknar jag upp av att vi håller på att landa. Landningen är jag aldrig rädd för. Sen reser jag mig upp och har vid det laget glömt bort allt obehag och också ekvationen som ibland slår mig att ju fler flyg man landar desto större blir sannolikheten att störta. Jag tar min saker och suckar med krökt rygg över att folk tar sån tid på sig att ta sig ut. Ingen oro, ingen lättnad, ingen tacksamhet. Ingenting känner jag förutom möjligtvis glädje över att vara framme och borta.
januari 7, 2009 kl. 8:27 e m · Arkiverad under Uncategorized
Jag var på statsinstitutionen idag. Inte i eget ärende utan för att lämna in Jonas d-uppsats. Gamla goda tider av prestationsångest slog oväntat emot mig i samma stund jag öppnade dörren till Ihresalen. Samma stolar och samma, inte helt avslappnade stämning och framförallt samma känsla i magen. I sann KBT-anda tog jag djupa andetag och avdramatiserade situationen, tänkte att det var sunt med exponering och försökte sluta snurra med pennan. Efter 40 minuter var det över, jag gick därifrån och var väldigt lycklig över att det inte var min uppsats jag precis lämnat in eftersom den med största sannolikhet hade föregåtts av två års permanent ångesthål i hela kroppen.
Allt började om imorse. Inte på väldigt länge har min telefon ringt så många gånger som i förmiddags. Det var verkligen som att alla vaknade ur vinterdvalan och tog tag i verkligheten igen. Jag såg inte fram emot den här dagen. Jag vill ha mer ledigt. Mer mjuka kläder, mer hemmatid, mer rödvinstid och sena kvällar. Jag tog sovmorgon till tio. Det här var en av dagarna då jag var helt utvilad när jag vaknade, det är en helt fantastisk känsla. Egentligen tycker jag att nyårslöften är fånigt, men jag behöver få in bättre sömnrutiner. Att släpa sig upp när man ännu inte sovit klart och deprivera sig själv på ett basalt behov är bland det värsta man kan göra mot sig själv. Det blev en häktisk dag, en så kallad rivstart. Men det var till min förvåning ganska roligt. Jag kände att jag var trevlig mot människor igen och kunde från djupet av mitt hjärta säga att jag var glad att se dem.
Jesper är nästan på väg hem. Efter att inte helt förtjänt beklagat mig över hans bortavaro fick jag igår äntligen mer än vad jag väntat på och idag ännu ett par uppdateringar. Det gjorde mig väldigt glad. Snart är han tillbaka.
Jag vill åka på charter.
december 28, 2008 kl. 11:28 e m · Arkiverad under Uncategorized
Tankarna försvinner inte förrän jag trycker ner dem. Måste vända ryggen till. Dränka dem i sorlet av något annat. För egentligen orkar jag inte tänka mer, orkar inte hantera och acceptera mer. Inte fundera mer över mig själv och försöka svara på vad och varför och hur. Jag önskar mig att jag slipper.
Ibland känns det som det kvittar.
Jag grät så jag knappt fick luft. Att sova då vore att vanhedra sina känslor tänkte jag. Så jag höll ut. För det spelade ändå ingen roll om jag knappt kunna stå dagen därpå. För ta sina känslor på allvar har jag lärt mig att man ska göra. Gör jag det för mycket? Eller gör jag det för lite? Eller gör jag det alldeles lagom?
Jag hänger för lite med mig själv för att ha en aning.
Jag är lika störd som förut fast i en ny skepnad. Det tog ett tag innan jag fattade det bara.
november 7, 2008 kl. 9:59 e m · Arkiverad under Uncategorized
Vi pratade om hur tiden går igår. Om hur dagar och månader susar förbi, om att ha känslan av att betrakta sig själv på avstånd. Om att se någon springa runt, skynda omkring, glömma bort att i sinnet vara närvarande och inse att det är jag själv. Konstatera att blocken avlöser, eller snarare överlappar varandra, att helgerna är uppbokade och att den där oasen som vi skapar för oss själva, i oss själva, där vi andas ut och lutar oss tillbaka numera bara existerar som en tavla över en plats vi för länge sedan besökte.
Jag blir yr i huvudet och har svårt att varva ner under de tillfällen tiden faktiskt finns där. Kanske är det magnituden av allt som gör mig matt. Kanske handlade en stor del om att hitta ett barn att göra WISC-testet på.
Ikväll tog jag ledigt. Jag hade all anledning att gå till ÖG men när jag väl började formulera tanken på att stanna hemma kunde jag inte släppa den, kvar på vågen låg vad jag borde göra. Och varför borde jag?
Jag tror att anledningen står att finna i en smärre separationsångest från vad som var jag för ett par år sedan. Det finns en rädsla att släppa taget om det jag som blivit accepterat av andra och fått sin plats i gruppen, en rädsla över att förlora en del av mig själv som karaktäriserade mig mer än något annat.
Det skulle vara på grund av den rädslan som jag i så fall hade släpat mig iväg till ÖG, samma rädslan som med det också skulle ha förhindrat mig att städa upp hemma (vars terapeutiska funktion man inte ska underskatta), ägna kvällen åt främst mig själv och mitt rödvin, ändå ha dörren öppen för vänliga grannar att komma och gå, lyckas komma ner i varv och bringa ordning i de kommande dagarna samt faktiskt tillbringa några timmar vid den där oasen som jag så länge velat åka till men inte lyckats.
Min plats i gruppen. Jag förstår jag att ingen av dem som står mig närmast skulle döma mig för att jag inte är fullast oftast längre, tvärt om. Det handlar inte om det, det handlar om att hantera övergången från en roll till en annan i en och samma grupp. Oftast passerar den obemärkt förbi, en dag upptäcker vi att vi (och med säkerhet andra också eftersom grupper aldrig är statiska) fyller en helt annan funktion i umgängeskretsen än vad vi gjorde för två år sedan och ingen såg det komma. Men ibland är den mer påtaglig och det är då det skapas utrymme för ifrågasättande. Ett ifrågasättande som trots risken för obehag är något positivt. Att fatta aktiva beslut är alltid att föredra. Att tydligt se verksamma faktorer och kalkylerade konsekvenser är av godo.
Jag och min förra roll är inte fundamentalt olika, vi är fortfarande samma person så klart, men i ytterligheterna där ringarna inte överlappar varandra, har vi olika prioriteringar och tillbringar våra dagar på vitt skilda sätt. Ur några aspekter kan jag sakna henne, de snabba och emellanåt underhållande kasten från total sorglöshet till att i nästa sekund dyka rakt ner i gyttjan, den på sätt och vis befriande ansvarslösheten som bara drabbade henne själv och det muntra hånandet av den egna situationen dagen efter. Ur andra och delvis samma aspekter vill jag aldrig mer vara hon.
Utmaningen idag är plocka russinen ur kakan. Att girigt samla in och spara allt det där som jag gillade med henne då och integrera det i den uppdaterade versionen av mig själv och för att knyta samma säcken: ambivalensen över hur jag skulle tillbringa kvällen handlade om just det – var det ett russin eller bara en smula? Var den värd att spara eller kunde jag lämna den därhän? Den slutliga bedömningen var att det antaligen var ett russin men att det likaväl kunde vänta till imorgon.
oktober 22, 2008 kl. 8:53 e m · Arkiverad under Uncategorized
När jag tänker tillbaka på högstadiet känns det lite som att jag genomled tre år med spända axlar och ansiktet dolt bakom mitt långa svarta täcke till hår. Jag teg hellre än talade och gned mig snarare längs väggen än gick mitt i korridoren. Jag var blyg och lite rädd och jag vantrivdes. Gymnasiet kom som en räddning och gav mig den där upprättelsen som jag kände att jag förtjänade och hade väntat på alltför länge. Plötsligt fanns en möjlighet att göra om, testa något nytt och servera det till andra som inte känt till högstadieversionen av mig själv.
Kanske gick det lite till överdrift emellanåt, jag förvandlades över en sommar från mestadels tystlåten till högljutt artikulerande i den grad att jag nästan surade till och slet till mig uppmärksamhet om jag inte på ett naturligt sätt fick den. Och det är här någonstans som ambitionerna började. Jag insåg att det var jag som rådde över vem jag ville vara och upptäckte verktyg för att ställa om och förändra gammalt till nytt. Klassen jag gick i bestod av 18 starka viljor och 2 uppgivna hankön och kulturen som föddes var argumentativ och i viss mån lite elitistisk, vi var bättre än i stort sett de flesta andra.
I tvåan deltog jag på mitt första elevrådsmöte och fattade inte riktigt vad jag gjorde där, vad jag däremot visste var att det låg helt i linje med bilden av hur jag ville vara – ambitiös och engagerad.
Samma strävan drev mig till Frankrike året därpå, tillsammans med en rad andra faktorer också som jag för övrigt pratat med min terapeut om.
När jag kom tillbaka hem och gjorde mitt sista år på gymnasiet skulle jag ta det ännu längre. Jag var fortfarande engagerad i elevrådet även om det för min del snarare var för cv-syns skull än något annat. Jag hade förvisso bestämda åsikter om saker och ting men de vädrade jag istället i klassrummet och i gruppen för min nyfulla politiska tillhörighet. Bilden av mig själv som engagerad och smart, ambitiös och duktig (framförallt det) växte.
Det kommande året fortsatte jag med diverse politiska aktiviteter, jag tog initiativ och var drivande, jag hade två extrajobb samtidigt som jag pluggade på universitetet där jag nappade på de poster som bjöds. Vad som sedan utlöste kaoset vet jag inte riktigt. Kanske summan av en rad händelser som gjorde att ribban helt plötsligt hamnat på en nivå som jag omöjligen kunde ta mig över.
Trots att Komvux i Askersund aldrig ens kom i närheten av att vara krävande var det knappast så att jag mådde bra och destruktiva beteenden som jag trodde att jag lämnat bakom mig för gott i samband med backpackandet i Sydamerika kom tillbaka och högg mig i ryggen. Gamla VG:n från ettan på gymnasiet förvandlades till MVG:n och jag var kvalificerad att börja pol mag i Uppsala.
När jag flyttade hit kom känslan. Blandningen av den där strävan om hur jag ville vara, vad jag borde göra för att ligga i linje med bilden av mitt ambitiösa, intresserade, internationella, glada, intitiativrika, engagerade, sociala jag samt otillräckligheten att vara allt det där, obehaget som nu gick under termen Prestationsångest och som jag först då förstod att jag upplevt redan ett par år tidigare.
Mitt nästan tvångsmässiga signerande av maillistor till föreningar och föreläsningar och te- och spelkvällar och utgångar och uppstyrande och ansvarstagande och cv-hetsande gjorde mig inte till en lycklig människa. Konstruktionen av att bo kollektivt gjorde att jag av externa faktorer förhindrades att återuppta ångestdämpande metoder och istället grät jag tyst när jag kände den kroniska stressen och knuten i magen ta ut sin rätt. Min självkänsla balanserade på den yttersta spetsen av en våg som justerades i takt med vad jag borde prestera för att vara så som jag trodde jag ville vara å ena sidan och vad jag misslyckades med å den andra.
Min räddning blev en smärre depression som gjorde mig helt passiv och som på ett lyckligt sätt resulterade i att jag fick möljigheten att konstatera att jag faktiskt överlevde trots att jag inte var så där präktigt duktigt engagerad och ambitiös.
För vems skull? Är kanske den för mig mest avgörande frågan i mitt förhållningssätt till mig själv och det jag gör. För det jag egentligen skulle skriva om i det här inlägget handlade om hur aktiviteter kan skilja sig från varandra. Om hur jag under det gångna året inte engagerade mig i mycket annat än att föda en relation, och mådde bra av att ta det lugnt. Om hur pendeln slår över den här terminen eftersom det just nu verkar vara den mest aktiva på väldigt länge. Men skillnaden (här kommer poängen) är att jag gör saker jag tycker är roliga. Förnuftigt, torrt och det har sagts förut, visst, jag bjuder på det. Men det är en sån fundamental skillnad. Istället för att köpa ett träningskort på friskis för 800 spänn (förra terminen gick jag dit sammanlagt tre gånger vilket ger en engångskostand på ca 270 kr) går jag en nybörjarkurs i street dance, istället för att tvinga mig till någon kvällskurs på universitetet som handlar om krig och konflikter läser jag konversationsfranska på medborgarskolan till en kostnad som egentligen är för hög, men jag har också lärt mig att det vore att göra sig själv en otjänst att låta pengarna begränsa ens intressen, jag håller i en stödgrupp för tjejer med ätstörningar, jag deltar i planeringen för Psykologstudent 09 och på onsdagar har jag valet att när jag känner för det slinka in på krokikurser på konstvetenskapen om jag orkar och vill.
Och allt det här kunde ha varit sjukt ångestbildande – om det inte varit för att det efter dubbel eftertanke, avvägning och medvetna val, visat sig vara det jag VILL göra och inte vad jag känner att jag borde för mitt cv:s skull eller för att upprätthålla en bild av mig själv som inte kommer från hjärtat.
oktober 19, 2008 kl. 10:44 f m · Arkiverad under Uncategorized
Jag har med intresse följt den reportageserie som under en vecka publicerades på svd:s Idagsida om kroppskrav. Den avslutades som vanligt med läsarreaktioner. Någonstans kan det kännas meningslöst att reagera på en insändare, det här är en mans högst personliga åsikt men jag vill ändå lufta mina tankar kring den.
“Män och pojkar drabbas lika hårt av skönhetsideal som flickor. Skillnaden är att det inte skrivs om det. Killar får själva lida i det tysta. Tjejer görs däremot medvetna om att det är fel, att det är omöjliga ideal. När kvinnliga modeller visas upp förs det alltid en debatt om det, att det är fel. När Fredrik Ljungberg eller Beckham ligger som kalsongmodeller på stora planscher över stan säger ingen ifrån. Däremot hörs många uppskattande kommentarer från kvinnor. Pojkar drabbas på så sätt nästan dubbelt. Det anses mer “okej” att objektifiera män, ingen säger ifrån. Och de lämnas själva och ingen bryr sig.
Över 100 000 unga killar använder anabola steroider i Sverige för att uppnå dessa manliga ideal. 75% av alla självmord begås av män, självmord är vanligaste dödsorsaken bland unga och medelålders killar. Det är nog inte för att de mår så mycket bättre än tjejerna?
Jag vet själv vad det betyder att må dåligt över sin kropp. När jag var yngre gick jag inte på en strand eller hade shorts eller t-shirt på många år. Att må så är inget jag önskar någon tjej eller kille”
Att vi tjejer skulle göras medvetna om att idealen är fel, att det alltid förs en debatt när kvinnliga modeller visas upp… jag önskar att så vore. Visst debatteras ämnet men i förhållande till hur många gånger om dagen som vi exponeras för kvinnokroppar i form av reklam, löpsedlar, tidningsomslag, skyltdockor, modeller och produktförpackningar skulle den debatten vara ständigt och aktivt pågående och nej, jag är uppriktigt sagt ledsen, men jag upplever det inte så. Att manliga modeller däremot bemöts av kvinnliga uppskattande kommenterar är fel, men inte lika osant som att kvinnliga modeller aldrig kommenterades på ett positivt sätt av män. Men den huvudsakliga poängen är att det inte är okej oavsett om det gäller killar eller tjejer.
Att 75% av alla självmord begås av män är naturligtvis inget tecken på välmående. Killar mår dåligt. Men att sätta det i förhållande till just kropp vore kanske till och med kontraproduktivt eftersom vi då riskerar att missa andra faktorer som jag tror är viktigare. Det är ingen tvekan om att psykisk ohälsa och självmord är ett problem, men vi ska inte ta för givet att det har med Fredrik Ljungberg och anabola steroider att göra. Att sedan diskutera varför självmordsfrekvensen är högre bland män än bland kvinnor är egentligen en annan debatt med en rad olika faktorer som hör den debatten till.
Ätstörningar är inte exklusivt för kvinnor, men det är ofrånkomligt att kvinnor utan tvekan är den störst drabbade gruppen. Vi kan alla uppmanas till att vi borde må dåligt över våra kroppar men i sammanhanget, efter en djupintervju med en person som haft ätstörningar och med vetskapen om de kvinnor och män som förvägrar sig mat eller som under ett förlopp av tio minuter bokstavligen trycker ner glass, kakor, choklad och sylt för att sedan kräkas upp det, funderar jag ändå på om ovanstående vet vad det betyder att må dåligt över sin kropp. Allt lidande är subjektivt, jag vet, och jag har egentligen ingen rätt att avfärda shorts- och tshirtproblematiken. Det vore inte politiskt korrekt av mig, men det var ändå den spontana emotionella reaktionen som sköljde över mig. Jag skyller på att det var han som började med att säga att pojkars lidande skulle vara dubbelt så stort som tjejers.
Serien Kroppskrav var fokuserad på ätstörningar, unga tjejer, kvinnor och retuscherade kvinnokroppar. Jag förstår att det kan kännas frustrerande att som kille läsa detta och känna sig åsidosatt och bortglömd om man själv känner igen problematiken. Och jag tror att de mediala kraven på manskroppen också ökat. Däremot vil jag ändå spekulera i att problematiken relaterad till idealiseringen och exponeringen för kvinnor är större än densamma för män och att det därmed av skäl som har med kvantitivt proportioneligt lidande inte är så konstigt att det har fokuserats på kvinnor i artikelserien. Naturligtvis ska kampen för manskroppen inte förringas men att andas att en debatt alltid förs, att tjejer ständigt görs medvetna om att ideal är fel och att vi skulle agera därefter vore lögn.
Ytterligare aspekter som kan vara värda att nämnas är övriga prestationskrav tjejer respektive killar upplever och tyngden av dessa, gamla könsstereotypa uppfattningar om hur tjejer respektive killar ska vara och se ut, vilken typ av jämförandekultur som finns inom könen, hur killar respektive tjejer fostras att agera gentemot det andra könet och sinsemellan, i vilken utsträckning respektive kön riktar problematik in mot sig själva eller ut mot omvärden, samt hur dessa faktorer kan relateras till psykisk ohälsa i förhållande till kropp.
oktober 7, 2008 kl. 3:18 e m · Arkiverad under Uncategorized
Jag läste i Svenska Dagbladet om en studie man genomfört vid University of Georgia. Den handlade om narcissism och facebook:
”Forskarna fann att antalet vänner och personliga hälsningar användarna hade på sina Facebooksidor avspeglade hur narcissistiska de var. Porträttbilden var också en ledtråd, de med narcissistisk läggning valde ofta tjusiga och säljande porträtt medan andra ofta lade ut vardagliga bilder”.
DSM IV-TR säger:
NARCISSISTISK PERSONLIGHETSSTÖRNING
Ett genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller i beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:
(1) har en grandios känsla av att vara en betydande person (t ex överdriver talanger och framgångar, förväntar sig att bli behandlad som höjd över mängden utan att genom sina gärningar ha gjort sig förtjänt av det)
(2) är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glansfullhet, skönhet eller fulländad kärlek
(3) tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status
(4) kräver ett övermått av beundran
(5) har en känsla av särskilt berättigande, dvs har orimliga förväntningar på särbehandling eller på att andra automatiskt ska svara upp mot hans eller hennes förväntningar
(6) utnyttjar andra, dvs drar fördel av andra för att uppnå sina egna mål
(7) saknar empati: är obenägen att uppmärksamma eller identifiera sig med andras känslor och behov
(8) är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund
(9) är arrogant och högdragen i sitt beteende eller i sina attityder
Det riktigt beklagliga med att vara narcissist år 2008 är att vi inte är originella som vi önskar att vi var. Varenda jävel kan potentiellt ha fem av de här kriterierna och utropa sig till narcissist, den tidigare avvikande gruppen har normaliserats. Men det är egentligen inte feldiagnostisering som är problemet.
Problemet är att narcissism ligger rätt i tiden. Kriterierna är skrivna på samma språk som marknadsekonomins konsumtionsmanifest. Vi uppmanas att individualisera oss, att vara speciella, att urskilja oss från kollektivet. Vi ska gå vår egen väg, vi ska kanta den med produkter och prylar som gör oss lyckligare och mer speciella, vi uppmanas att operera våra kroppar och med pengar och makt kan vi uppfylla oss själva, visa vilka vi verkligen är. Vi skräms med att försvinna i mängden och därför försöker vi till varje pris behålla oss själva genom att särskilja oss. Vi skapar bloggar och slänger ut vårt privatliv på Internet. Facebook är gjort för att göda narcissisterna i oss. Ett av de ursprungliga syftena var att vi skulle kunna hitta gamla klasskompmisar. Jag som inte har varit på klassåterträff vet inte hur det fungerar på riktigt, men finns det inte här och där en strävan efter att ha blivit något mer, något vackrare och bättre sen sist man sågs som vilsna kottar mitt i puberteten? Jag förstår varför människor lägger ut tjusiga porträtt på sig själva.
Det är lite oklart vad som är min poäng, jag reagerar på att vi uppmuntras att hitta sjukliga drag i varandra, jag reagerar på att narcissism är vållat av konsumtionssamhället, jag reagerar på att människors beteende på internet inte nödvändigtvis överensstämmer med deras sätt att vara i den riktiga interaktionen och att döma människor utifrån deras facebookprofil snarare säger något om facebook än om personen i sig. Hjälp mig gärna att reda ut trådarna, det känns som att det här blev rörligt. Det var så mycket jag ville säga på en gång.
oktober 2, 2008 kl. 11:04 e m · Arkiverad under Uncategorized
I kirget mot mina tänder har jag själv aldrig riktigt varit delaktig. Istället är det tandläkare av varierande art och rang med olika specialstyrkor, vapen och tricks som fört en hopplös kamp mot min genetiska uppsättning.
Till en början trodde jag på tandläkarna eller jag hoppades åtmistone. Men med åren har jag förstått att de finaste och bästa tänder jag någonsin haft var mina mjölktänder. Sedan dess har det på ett mycket bestämt sätt barkat av utför.
Det var på mellanstadiet som mina framtänder (inte mjölktänder) började bli lösa och jag upplevde min första tandlossning vid 11 års ålder, tätt följd av den andra. Tandläkarna sa att det var ett sällsynt fall när de tittade på röntgenbilder och konstaterade att rötterna saknades. För att låta mig slippa se ut som en hare åtgärdades problemet tillfälligt med bryggor där de tappade tänderna sattes fast och klistrades in på sin rätta plats igen med stöd av baksidan på granntänderna.
På högstadiet skickade jag till Örebro och specialistandläkarna. Sneda tänder skulle åtgärdas men för min del befarade man ett annalkande underbett. Detta skulle stävjas med tandlreglering, det vill säga räls, och praktiskt nog kunde mina tappade tänder nu nitas fast på en tråd och allt såg helt normalt ut.
Enbart räls hade varit en för enkel vinst. Snart insåg man att underbettet inte alls skulle kunna regleras med räls och för att sätta hårt mot hårt fick jag en platta i överkäken. I plattan fanns en spännanordning till vilken jag fick en nyckel, en pytteliten metallpinne. Varje kväll skulle överkäken spännas ut en aning samtidigt som underkäken vinklades in och på så sätt skulle man undvika ett oönskat bett.
Mina framtänder gled isär och hela min ansiktsform förändrades natt för natt då överkäken långsamt blev större. Men återigen, vad man trodde var lösningen räckte inte heller den gången ända fram. Plattan togs bort och ersattes av räls i överkäken för att dra ihop gluggarna. Mitt underbett utvecklades till ett så kallat saxbett där jag bet över på ena sidan och bet under på andra sidan.
Parallellt med detta utkämpades en annan strid i min överkäke. De tappade tänderna skulle ersättas med titanskruvar. Något man dock inte kunde göra förrän efter 18 års ålder. När rälsen i överkäken försvann, försvann också mina tappade tänder och istället skapades för vänster sida en låtsastand, en protes som också den klistrades fast på baksidan av granntänderna. Höger sida valde man att återigen sätta in en räls, men den här gången bara i bortre delen av käken för att puffa fram tänderna och på så sätt göra utrymmet där tanden suttit mindre.
Vapenvilan varade sedan ett par tre år, under tiden utrustades jag med bettskena för att hålla fienden i schack. En bettskena som jag fick gjuta om minst ett par gånger efter att jag vid upprepade tillfällen lyckats slänga bort den. Ofta var det samma scenario. Jag hade tagit ut den i samband med måltid (efter att jag märkt hur curry färgade hela den genomskinliga plasten gul) och gömt den i en servett på min bricka. När jag slängde maten slängde jag även servetterna och vid upprepade tillfällen innan jag tagit ur bettskenan. Jag minns särskilt en gång på en tallinnbåt då jag glömt den på brickan. Vi sprang till köket för att kanske hinna rädda den. Den estniske diskaren skakade urskuldande på huvudet och pekade på sex stora tunnor med matrester.
När jag fyllt arton var det dags att sätta in en titanskruv. Med lokalbedövning lyckades man borra fast en skruv i min överkäke. Jag tror att värken när bedövningen släppte kan ha varit den mest plågsamma fysiska smärta jag upplevt. När tandköttet läkt igen fick jag komma tillbaka för att skruva på en ny protes, vackert och personligt utformad i rätt färg och form för min överkäke.
Vad som bör läggas till historien är de erbjudanden jag fått om att operera mina käkar. Justera mitt sneda underbett med hjälp av kirurgi. En plan för detta utformades när jag var 18 år. Detta skulle för mig innebära ett återinförande av rälsen under två till tre år, innan och efter operation, där själva operationen kunde medföra, förutom det faktum att mitt utseenden för alltid skulle förändras, en hel del negativa konsekvenser. Planen var att man skulle klyva min överkäke eftersom den (efter plattspäningen) blivit för bred och med räls vinkla mina tänder i underkäken mer utåt då de (efter rälsen) blivit för långt sluttande inåt. Tandregleringen försvårades av att man på röntgenbilder såg att mina två kvarvarande riktiga framtänders rötter blivit markant mycket kortare och därför riskerade jag att tappa även dessa om det skulle visa sig att rälsens påfrestning skulle bli för stor.
Detta var en fråga som följde med mig till Uppsala och jag besökte specialisttandläkarna på Ackis ett par tre gånger. Jag var ett oklart fall. Visst bet jag snett och underifrån sa tandläkaren, men jag var så fin ändå. Han tog hjälp av sin kollega som tittade på mig och kommenterade jag hade en infallen överläpp, en tandrad som satt så långt in så att mina framtänder bara såg ut som riskorn när jag pratade (vet inte om hon fick den liknelsen från mitt ursprung). Jag tittade vädjande på den första tandläkaren som leende försökte släta över sin kollegas burdusa sätt och sa igen att jag verkligen inte behövde göra operationen om jag inte väldigt gärna ville. Hans trevliga bemötande övertygade mig om att inte låta någon sätta kirurgsågen i min överkäke och gick aldrig mer tillbaka.
Även jag tycker att det är på tiden att den här historien får sitt slut nu. Till dig som läst ända hit – jag är tacksam. Vi har kommit fram till samtid. I måndags var jag hos den bästa av alla de tandläkare som stoppat sina fingrar i min mun. Zoran i Askersund. Efter att ha tittat på mina tänder kunde han konstatera att jag återigen behöver en bettskena. Mitt tjugoåriga tandgnissel har lett till sprickor i tänderna och nedslitna ytor. Ytterligare en tand är lös då det skapats en ficka som blivit inflammerad och påverkat fästet i tandköttet. Tandbenet runt min titanskruv börjar erodera, det vill säga det faller långsamt sönder och risken är att det skapas ett hål runt skruven och jag tappar även den. Mitt underbett verkar forfarande röra sig lite framåt om även i en långsammare takt än tidigare och rötterna på mina framtänder är så pass korta att jag om jag trycker lite grann kan vicka även på dem.
Det här blev mitt längsta inlägg någonsin. Men det var nödvändigt för att du som aldrig någonsin behövt tandreglering ska förstå att du dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet och det är nödvändigt för mig själv i min övertygelse att jag inte bryr mig.
Oftast skrattar jag åt farsen om mina tänder och käkar. Förut grät jag, i synnerhet då man i en känslig ålder som tonåren ges möljigheten att ändra sitt utseende. En period som för övrigt präglas av tvivel på utseende och egenvärde och inte sällan orättvisa kopplingar däremellan. Numera har jag slutat förvånats över mina tänders nycker, eller kanske förvånas fortfarande, men snarare över hur de ständigt hittar nya vägar att krångla till det på, inte att de göra det.
Youn Jung - Young Guns 