Vi pratade om hur tiden går igår. Om hur dagar och månader susar förbi, om att ha känslan av att betrakta sig själv på avstånd. Om att se någon springa runt, skynda omkring, glömma bort att i sinnet vara närvarande och inse att det är jag själv. Konstatera att blocken avlöser, eller snarare överlappar varandra, att helgerna är uppbokade och att den där oasen som vi skapar för oss själva, i oss själva, där vi andas ut och lutar oss tillbaka numera bara existerar som en tavla över en plats vi för länge sedan besökte.
Jag blir yr i huvudet och har svårt att varva ner under de tillfällen tiden faktiskt finns där. Kanske är det magnituden av allt som gör mig matt. Kanske handlade en stor del om att hitta ett barn att göra WISC-testet på.
Ikväll tog jag ledigt. Jag hade all anledning att gå till ÖG men när jag väl började formulera tanken på att stanna hemma kunde jag inte släppa den, kvar på vågen låg vad jag borde göra. Och varför borde jag?
Jag tror att anledningen står att finna i en smärre separationsångest från vad som var jag för ett par år sedan. Det finns en rädsla att släppa taget om det jag som blivit accepterat av andra och fått sin plats i gruppen, en rädsla över att förlora en del av mig själv som karaktäriserade mig mer än något annat.
Det skulle vara på grund av den rädslan som jag i så fall hade släpat mig iväg till ÖG, samma rädslan som med det också skulle ha förhindrat mig att städa upp hemma (vars terapeutiska funktion man inte ska underskatta), ägna kvällen åt främst mig själv och mitt rödvin, ändå ha dörren öppen för vänliga grannar att komma och gå, lyckas komma ner i varv och bringa ordning i de kommande dagarna samt faktiskt tillbringa några timmar vid den där oasen som jag så länge velat åka till men inte lyckats.
Min plats i gruppen. Jag förstår jag att ingen av dem som står mig närmast skulle döma mig för att jag inte är fullast oftast längre, tvärt om. Det handlar inte om det, det handlar om att hantera övergången från en roll till en annan i en och samma grupp. Oftast passerar den obemärkt förbi, en dag upptäcker vi att vi (och med säkerhet andra också eftersom grupper aldrig är statiska) fyller en helt annan funktion i umgängeskretsen än vad vi gjorde för två år sedan och ingen såg det komma. Men ibland är den mer påtaglig och det är då det skapas utrymme för ifrågasättande. Ett ifrågasättande som trots risken för obehag är något positivt. Att fatta aktiva beslut är alltid att föredra. Att tydligt se verksamma faktorer och kalkylerade konsekvenser är av godo.
Jag och min förra roll är inte fundamentalt olika, vi är fortfarande samma person så klart, men i ytterligheterna där ringarna inte överlappar varandra, har vi olika prioriteringar och tillbringar våra dagar på vitt skilda sätt. Ur några aspekter kan jag sakna henne, de snabba och emellanåt underhållande kasten från total sorglöshet till att i nästa sekund dyka rakt ner i gyttjan, den på sätt och vis befriande ansvarslösheten som bara drabbade henne själv och det muntra hånandet av den egna situationen dagen efter. Ur andra och delvis samma aspekter vill jag aldrig mer vara hon.
Utmaningen idag är plocka russinen ur kakan. Att girigt samla in och spara allt det där som jag gillade med henne då och integrera det i den uppdaterade versionen av mig själv och för att knyta samma säcken: ambivalensen över hur jag skulle tillbringa kvällen handlade om just det – var det ett russin eller bara en smula? Var den värd att spara eller kunde jag lämna den därhän? Den slutliga bedömningen var att det antaligen var ett russin men att det likaväl kunde vänta till imorgon.
Youn Jung - Young Guns 
Lämna en kommentar