Arkiv för maj, 2007
Man vill ju gärna tro att man är mer nyanserad än så.
Jag är med i någon slags modern internetbaserad Temoundersökningspool. Idag kom en förfrågan om jag ville medverka i en av deras enkäter. De skrev att mitt bidrag var av stort värde och tackade mig vänligast i förskott. Frågorna handlade om rökning, snusning, media och mina kunskaper om riskerna med dessa (inte media då antar jag).
När enkäten var besvarad (som mycket riktigt tog mellan 5-8 minuter) avslutade de, som alltid, med att fastställa min personlighetsprofil. Utöver de vanliga grejerna om kön, ålder och boende prickar antagligen följande tre frågor in mig i rätt målgrupp:
1) Röstade du på moderaterna eller folkpartiet i förra valet?
a) Ja
b) Nej
2) Får du lätt känslan av att det pågår en mängd saker när du inte är närvarande?
a) Ja, det känns som att det händer en mängd saker när jag inte är närvarande.
b) Nej.
3) Har du under den senaste månaden…
… sett en dokumentärfilm på TV? Ja/Nej
… läst på text-tv? Ja/Nej
… lyssnat på dansbandsmusik? Ja/Nej
Helt plötsligt blev skillnaden mellan mig och en sverigedemokrat vars kassettbandspelare gick sönder för en månad sedan inte så milsvid som jag nyss trodde att den var.
Småstad + mångsysslare = sant?
Det måste väl ändå vara på mindre orter som de här mångsysslarna med dubbelkonsonanter i mitten håller till mestadels?
Lam dag
Jag har lite svårt att sova ut efter en fylla. Jag kom i säng vid fyra och vaknade igen klockan sju imorse. Min första tanke var att jag var utvilad vilket helt uppenbart var lögn så jag somnade om. Två timmar senare vaknade jag av att jag grät och mindes mycket tydlig att någon varit elak mot mig i drömmen. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tolv och det lagom att gå upp. Jag tog en långpromenad i hopp om att bli människa igen och försökte få grepp om gårdagen. Efter frukost duschade jag och fixade till mig så det skulle kännas som att det var en dag precis som alla andra och att jag skulle få något gjort. Det misslyckades till viss del. Jag svängde förvisso ihop en fin lasagne, tvättade och dammsög, men ändå rätt mycket mindre företagsamt än vad jag hade tänkt. Jag är bara så jävla trött. Träningen börjar om en halvtimma, men nu vet jag fan inte längre. Kanske ska steka den och gå ut och gå istället. Kola i huvudet.
Det var i alla fall en jävla trevlig kväll igår, men V-dala gör det inte för mig alltså. Tur att Orange tog emot oss med öppna armar.
Sommarplanen
Jag hänger kvar i Uppsala en vecka in i juni innan jag drar hem till barndomen och återupplever gamla minnen och återser gamla bekanta. Detta kommer att innebära:
– öl på Strandhugget (uteställe, trubadur och pizzeria) varje solig kväll
– nån slags riktig hemvändarfylla i Örebro, antagligen på Björnstugan, Satin eller Mitt Andra Hem
– Hagabio hos min mycket kära och saknade vän Albin som då kommit hem från Svalbard och visar brända filmer på projektorduken i källaren på hans föräldrars femvåningshus i Askersunds motsvarighet till Östermalm
– sol och bad på Hargebeachen
– naken-stekande på tomten när grannarna är på jobbet
– Siaglass i hamnen
Förhoppningen är att sedan komma iväg till Roskilde med roddad bil och uppställt tält utan att känna mig som en blindtarmsinflammation på mitt tilltänkta sällskap.
Andra veckan i juli börjar jag jobba i Uppsala och har schema till och med första veckan i augusti. Under den tiden räknar jag kallt med att få en sommarflirt med Stockholm som kanske så småningom kan växa till riktig kärlek samt att få åka på kollo (fast med hembränt) i Järvsö.
Det är först efter detta som jag kan slå slag i saken och dra på enmanssemster (se nedan) om behovet fortfarande finns, vilket jag anar att det kommer att göra. Förhoppningen är att kunna sticka iväg till la France och hänga runt nånstans i södern. Där ska jag äta vitt bröd och fruktyoghurt, läsa en jävla massa böcker, putsa på franskan, göra upp ambitiösa planer för hösten och hinna börja sakna skola, Sverige och mina vänner lagom tills det är dags att åka hem.
Enmanssemester
Jag känner att jag måste isolera mig några veckor i sommar alltså. Allt gott och all kärlek till alla runtomkring mig men jag har inte varit ensam många timmar den här terminen. Ett lyxproblem utan like men ändock.
Dygn i 336 timmar och inte slut än
Jag vet att jag tog en tvåtimmars powernap den 24.e april klockan 15 för det står det här nedanför men den spontana känslan (vilket jag antar är vad man ska skriva om i en blogg) är att jag sen ett par veckor tillbaka fortfarande befinner mig i ett och samma dygn. Jag äter, dricker och sover utan att egentligen veta när en dag börjar och en annan slutar.
Jag anar att Kvalborg och Valborg på en söndag respektive måndag slog ut veckodagsuppfattningen och att diverse avarter av normala arbets- och pluggtider tagit hårt på dygnsrytmen. För att inte tala om alkoholens förtrollande effekt när det kommer till att kantra kroppens egen klocka så att mörker innebär allt utom att just sova och dagsljus verkligen inte behöver betyda vaken- och nykterhet.
På sätt och vis känns det lite som 4-4 i Super Mario Bros.
Dels har jag ju lite svårt att säga hur länge jag befunnit mig i det här veckotaliga dygnet och är dessutom helt fast i det (samma effekt som SMB), dels tickar tiden jävligt fort medan jag rusar framåt i samma miljö. Men å andra sidan hör jag ju ingen domedagsmusik och har varken röd keps, mustasch eller en grön brorsa som backar upp mig (det skulle väl i och för sig vara Simon då).
Även om ett 336 timmar långt dygn kan låta rätt obehagligt är det snarare motsatsen, som ett mjukt, lent så kallat ”flow”. Samtidigt kan jag ju inte veta att en jävligt elak boss inte väntar i slutet eller att tiden helt plötsligt rinner ut. Universal law skulle tillåta det. Men att jag inte har en högerpil i vänster tumme känns ändå som någon slags garanti.
Jag undar just när det här dygnet ska återgå till sitt normala 24-timmarsjag igen.
Youn Jung - Young Guns 
