Arkiv för september, 2007
När den automatiska återhämtningen inte fungerar
I vår kurslitteratur stod det att vi reagerar på ”minnes-cues” som automatiskt återhämtar situationer från långtidsminnet som liknar den aktuella och som vi jämför med och relaterar till.
Nyss kände jag mig otroligt förvirrad över mitt rådande läge men så öppnade jag den gamla dagboksfilen (inte längre -boken, det är 2007) från förra hösten. Först när jag läste vad jag skrivit mindes jag vad jag sa och gjorde då och vad jag kände och inte kände. Och först då insåg jag att situationen för ett år sedan i princip är identisk med den nuvarande och att det fanns information av stor nytta innanför de där pärmarna som inte ens hunnit bli dammiga (teatral liknelse). Lite som när strömmen går och man på manuellt sätt tvingas sköta sånt som elprylar maskinellt fixar annars.
Kognitionspsykologins lagar gäller visst inte alltid, en annan delkurs skulle kanske säga att de blev utmanövrerade av förträngninsmekanismer och emotionella störningar, eller så blev väl den så kallade ”bibliotekarien” (som ska plocka fram minnena ur arkivet) elitistisk och inte ville slänga till mig sådana i hans tycke alldeles för alldagliga skittexter.
Senare fick vi förresten lära oss att det var något sjukt över att tillskriva fantasiobjekt mänskliga egenskaper, men det är ju en parentes nu.
Splitter och kras!
Små flisor som letar sig in och som varken går att plocka eller sova bort. Nej, de bara sitter där och skaver och värker och gör hål. Ungefär som att nån trampat på skört glas.
Bara rödvinsfläckarna är kvar
I natt drömde jag att jag var gravid, man kunde känna hur magen växte och blev rund och fylld av barn. Det var väldigt obehagligt. Sen vaknade jag av att jag slog knät i fönsterbrädan och det gör fortfarande ont, men hellre ett blåmärke än ett bebis.
Jag försöker tänka igenom festen i fredags men jag ser bara korta klipp, som om allt pågår i ett mörkt rum och att någon tänder lampan för en millesekund då och då. När jag letade efter nycklarna i garderoben minns jag att jag tänkte ”Det här är inte bra Helena, det här är inte bra”. Jag såg det inte ens komma, ena stunden bakade jag pizza och drack en eftermiddagsöl, i nästa sekund var lägenheten fylld av människor och vinet och jägern helt slut och jag har ingen aning om vad som hände däremellan. Jag kommer att behöva lämna in min klänning på kemtvätt, funderar starkt på att välja en annan än förra gången för att mörka mitt förhållande till rödvin. Jag har slutat kräkas som när jag var 17 men att inte minnas alls är ett rätt trist sätt att se tillbaka på en fest när man är 23.
Vanlig natt
Kan inte sova kan inte sova. Jag läste i en bok att man skulle räkna nedåt i steg om sju. Jag brukar börja på 196 (tillräckligt komplicerat för mig för att inte det första steget ska bli uppenbart). 189, 182, 175… Funkade inte i kväll.
Fransmannen kommer hit. Om tre veckor. Ena stunden ser jag fram emot det, andra stunden tycker jag att det verkar rätt onödigt. Men det är inte därför jag inte kan sova. Tror jag.
Jag vill ha rödvin. Och sällskap. Eller bara något helt oväntat, inte vanlig natt.
Håkan på Grönan
Grönan var fylld av människor igår. Håkan skulle gå på klockan åtta. Vid halv sju var jag på plats. För att fördriva tiden köpte jag en kaffe och firade kvällen med en hjärtvåffla som visade sig vara kall och mjuk och inte varm och krispig som jag trodde. Tjejen i kassan sa att den var belgisk. Det var drygt två år sen jag och Håkan sågs sist, i Arenatältet på Roskilde. Då stod jag längst fram.
Igår var det omöjligt. Ytan framför scenen var redan upptagen, sedan långt tillbaka. De flesta var lite yngre än mig. De flesta var blondare, hade foundation och räls, kånkenryggsäckar och håret uppsatt i rufsiga frisyrer eller moderna scarvsar och ljusrosa läppstift. Det liksom luktade tonåring. De tog kort på sig själva med sina moderna mobilkameror, fnittrade och drog munbloss. Vid vilken annan konsert som helst hade jag nog föraktat dem men nu kunde jag liksom inte. Jag var ju dem för några år sen och kanske fortfarande är även om jag inte vill erkänna det. Men igår åt jag hjärtvåffla ensam (sjuuukt pinsamt) i min omoderna manchesterkavaj (men guuud) och hade inget annat val än att förlika mig med generationsskiftet.
Jag ställde mig ändå ganska långt fram (som att se en tant prova kläder på Bikbok) men när Ramlar satte igång, andra låten, kunde jag inte vara kvar (tanten hänger tillbaka och går ut). Folk hoppade och skrek och det blev så där vilt och rörigt som det bara blir när man samlar 1000 16-åringar på 40 kvadratmeter och folkmassan började röra sig i vågor. Jag fick acceptera mitt öde som avlagd 23-åring och retirera bakåt och åt sidan.
Resten av konserten stod jag med Susanne på tryggt avstånd från hopen och tittade på mina drömmars man. Jag är helt allvarlig när jag säger att Håkan och enbart han förstod och kunde trösta när man som tonåring är fast i ett flickrum i Askersund, när man är kär i alla killarna i NV3B men verkar osynlig i korridoren och får nöja sig med dem i SP1A, när man dricker sig full på kopparbärs cider och kräks i en buske, när 18 år är nyckeln till lycka, dvs krogen Svenssons vid Järntorget i Örebro, när man slänger igen dörren till sitt rum och skriker till sina föräldrar att man aldrig ska bli som dem, när man gråter utan att veta varför eller veta alltför väl och när man känner att allt hade varit bättre om man hade varit någon annan någon annanstans.
Björk i all ära, hennes konsert var fantastisk, men Håkan alltså. Min Håkan. Kom igen (He)Lena.
Röstläge och tonfall
Det verkar vara en svår balansgång det där med att vara tvhallåa eller programpresenterare i radio. I synnerhet när det handlar om känsliga ämnen. Att dels glatt uppmuntra till lyssning/tittning, dels poängtera allvaret med en lite djupare ton. Igår sa radioprataren på P1, med en lite för munter stämma, ”Och strax ska vi prata om könsstympning av unga kvinnor!” för att det skulle kännas helt bekvämt.
Youn Jung - Young Guns 