Orka

december 28, 2008 kl. 11:28 e m · Arkiverad under Uncategorized

Tankarna försvinner inte förrän jag trycker ner dem.  Måste vända ryggen till. Dränka dem i sorlet av något annat. För egentligen orkar jag inte tänka mer, orkar inte hantera och acceptera mer. Inte fundera mer över mig själv och försöka svara på vad och varför och hur. Jag önskar mig att jag slipper.

Ibland känns det som det kvittar.

Jag grät så jag knappt fick luft. Att sova då vore att vanhedra sina känslor tänkte jag. Så jag höll ut. För det spelade ändå ingen roll om jag knappt kunna stå dagen därpå. För ta sina känslor på allvar har jag lärt mig att man ska göra. Gör jag det för mycket? Eller gör jag det för lite? Eller gör jag det alldeles lagom?

Jag hänger för lite med mig själv för att ha en aning.

Jag är lika störd som förut fast i en ny skepnad. Det tog ett tag innan jag fattade det bara.

2 kommentarer»

  Linn wrote @ januari 2, 2009 at 10:56 e m

Känslor är hårt, intalar mig själv att de inte är så viktiga men samtidigt är de ju allt. För om det inte känns rätt, hur ska det då kännas? Och vad ska man då göra? Någon sade mig att jag är en väldigt engagerad person och det stämmer nog, för hur skulle det vara om allt är tråkigt? Men ibland är det liksom inte värt det för med känslor kommer förväntningar och jämförelser etc etc. Livet skulle vara så jävla mycket enklare om man inte ville vara så perfekt och så mycket mera hela tiden! Varför är man aldrig nöjd liksom?
Sorry, kände att jag ballade ur lite. Men alla är vi nog lika störda även om vi innerst inne vill tro att vi är lite bättre. Och det är väl där ångesten kommer kan jag tro. Men det är då ens jävlar anamma kommer fram! Ibland iaf.
Kram tjejen

Svara
  sprakapapersiska wrote @ januari 27, 2009 at 5:05 e m

Du kommer tänka samma tankar igen, nedtryckta som åtsidanskjutna. De är dem du ska klä i nya skepnader, inte dig själv. För du är så himla bra som den du är! Och så länge inte du har fått någon att gråta sådär som du vet att man kan gråta- av förtvivlan, hopplöshet, avsmak, lidande, maktlöshet, oförstånd- så ska du inte ändra på det du känner. Varför är det fel att känna det du känner? Varför är det fel att kräva att få slippa? Varför är det så svårt att kläda tankarna i nyskepnad, färga omgivningen i nya färger och gå till nya rum där du kan andas ny luft! Din tid är din, och den kan du inte byta med något. Ta den! och klä den i vad du vill! Jag saknar dig, men minns tiden du tog för dig själv för att komma hit. Jag är tacksam för att fått dela en del av den. Snart ska jag göra detsamma tillbaka. Snart! Längt- din S.

Svara

Lämna en kommentar