Arkiv för februari, 2009
Ingen är glömd
Jag tänkte verkligen att jag skulle till Sturegården ikväll men jag förmådde fan inte att ta mig dit. Efter att ha släpat min trötta kropp ända hem till fjellet klockan åtta återstod enbart två sanningar: 1. Fixa mat (och slänga ner hälften i en plastbytta till imorgon) samt 2. att inte mer denna kväll sätta min fot utanför huset. Istället ligger jag på rygg i sängen, med laptopen på magen och ömsom skriver, ömsom tittar på Mia och Klara i takt med att vår kassa uppkoppling buffrar sekunder.
Jag föreställde mig att tiden skulle expandera efter Psykologstudent09. Att jag nu skulle ha möjlighet att återuppta alla relationer som fått ligga på is och förhoppningsvis konserverats i samma skick som de frös.
Mycket tyder på att jag misstagit mig, åtminstone på den första punkten, den senare har jag som en naturlig följd ingen information om än. Jag minns först nu hur äldrekursarna som precis avslutat sin praktik beskrev sitt sociala liv som bristfälligt eller icke-existerande under sina 15 veckor på diverse skolor och psykiatrienheter. Jag har precis börjat. Och jag gjorde det med underskott i den sociala kassan. Då jag under en längre tid redan försummat dem jag tycker om dyker en ny arbetsplats med åttatillfemtider upp. Nya arbetsuppgifter och matlåda varje dag.
Hur lyckas folk hålla kontakten med varandra? Det handlar inte om att jag inte vill. Det handlar om att jag vill hinna varva ner och komma i kapp. Det handlar om bekvämlighet, eller introspektion om man så vill, om lagad mat, om tankar kring kbt, pdt och valet mellan dem, om dagen som varit, om prestationer kontra lärande, om behovet av sömn, om stipendieansökningar, om mitt ekonomiska läge just nu på tal om det, om att ligga på rygg, om Mia och Klara, om chokladpraliner och mjukisbyxor, om utmattning, stress och fördröjd återhämtning. Jag har inte glömt någon, jag vill göda mina relationer, men jag vill känna mig hyfsat hel för att göra det på rätt sätt. Att tina på full effekt gör värmen ojämn och att tina och frysa om är inte bra för hygienen.
Flyga flygplan
Jag tror jag är rädd för att flyga. Jag var i Paris i helgen. En weekendresa när skola och Psykologstudent09 äntligen var över. Jag impulsköpte en biljett på onsdagen och åkte efter en sen trevlig kväll på Sturegården till Arlanda klockan fem morgonen därpå.
Tanken på att flyga skrämmer mig inte. Det är inte så att jag tvingar mig till incheckning eller att jag har några som helst problem med att kliva på eller spänna fast mig. Nej, det är däruppe det händer, när allt redan är för sent. På 10 000 meter. Det är där som alla människor jag älskar (vilket förvisso inte är särskilt många men ändå) dyker upp på näthinnan. Bedrövade, gråtande, frustrerade. Deras sorg i mitt huvud väcker skuldkänslor för deras reaktion har så klart föregåtts av att planet störtat ner i havet. I det här fallet det baltiska eftersom jag hade transfer via Riga.
Ungefär i det läget tar jag fram säkerhetsintruktionerna. Jag tittar efter nödutgångarna och vilka personer som sitter i närheten av dem. Jag tänker ”Är den där människan pålitlig?”. Kan jag lita på att den där människan kan öppna en sån där dörr tillräckligt snabbt för att jag ska hinna ut innan vi sjunker. Jag tittar runtomkring mig som för att undersöka om någon av dem som sitter närmast skulle vara tillräckligt dum för att dra i de där tamparna på flytvästen innan vi kommer ut genom dörren och därmed blockera den. Jag funderar på om man kan kliva på stolssätena och om jag skulle trampa på människor. Jag försöker föreställa mig om det är mest troligt att planet dyker med nosen ner först och jag måste klättra framåt eller om det motsatta händer och jag måste vända mig runt för att ta mig ut.
Jag plockar fram var och en av de älskade personerna. Jag funderar över om jag bekräftat dem tillräckligt, om jag på ett tillfredsställande sätt bevisat min kärlek till dem. Ofta kommer jag då fram till att svaret är nej och att det är anledning nog att vilja spola tillbaka tiden och strunta i Paris, vända på Arlanda och åka tillbaka hem.
En enda gång har jag varit helt lugn med tanken på att planet skulle störta. Det var i december för drygt ett år sedan när Jesper skjutsat mig till Centralen i Stockholm. Jag minns det tydligt för jag tänkte ordagrant: Jag skulle kunna dö nu, det skulle vara okej.
När jag gått igenom min egen säkerhetskontroll i huvudet och ofta konstaterat att de flesta människor på planet är inkompetenta semesterfirare som antagligen inte kommer att rädda mitt liv brukar jag somna. Sömn är bästa försvar. Mentalt undvikande, eller kanske fysiologiskt, jag vet inte (detta gör ju onekligen även mig till en dålig livräddare). Ett antal timmar senare vaknar jag upp av att vi håller på att landa. Landningen är jag aldrig rädd för. Sen reser jag mig upp och har vid det laget glömt bort allt obehag och också ekvationen som ibland slår mig att ju fler flyg man landar desto större blir sannolikheten att störta. Jag tar min saker och suckar med krökt rygg över att folk tar sån tid på sig att ta sig ut. Ingen oro, ingen lättnad, ingen tacksamhet. Ingenting känner jag förutom möjligtvis glädje över att vara framme och borta.
Youn Jung - Young Guns 