Arkiv för augusti, 2007
Hej då Frankrike
Jag hänger runt på flygplatsen i Marseille sen fem timmar tillbaka och känner mig som en riktig uteliggare. Jag har fått tag i en sån här liten kärra man kan köra sin packning på men det påminner ändå rätt mycket om en kundvagn så jag känner mig ändå som en baglady, med undantag för laptopen då.
Det har varit en bra semester. Jag har varit ensam ibland och tillsammans ibland men hela tiden kravlöst och väldigt ledigt. Jag har solat, jag har badat, jag har shoppat, jag har läst. Jag har varit på bio, inomhus och utomhus och sett bra och dåliga filmer. Jag har haft långtråkigt och funderat på att boka om biljetten, jag har haft väldigt roligt och inte velat åka hem.
Jag har träffat många trevliga människor, jag har övat franskan, jag har ätit nutellacrêpes, pain au chocolat, druckit rödvin, öl och vatten som smakar klor. Jag har gått till bageriet om morgnarna, jag har käkat Häagen-Dazs och lyssnat på agorafm (agorafm.com) som spelade fransk hiphop blandat med justin och toppat med snoop mellan kl.15 och 23. Jag har tagit det väldigt lugnt och har väl haft tid på mig att bli utvilad och fräsch till hemkomsten.
Det är incheckning klockan fyra imorgonbitti, om tre timmar. Hemma blev plötsligt väldigt nära. Vi ses där då.
Nîmes del III – Den unge konstnären
Efter att ha sovit gott på hostelet och fått fint stekta ägg av frukostmästaren i dreadlocks åt jag rostat bröd och skorpor med en handbollstränare från Paris som var lika entusiastisk som jag över konserten dagen innan.
Eftersom hela tisdagen gått åt till köande ägnade jag onsdagen åt titta på de gamla romerska lämningarna, det moderna muséet, prova kläder i små butiker på små gator och se M.I.A gå förbi (som varit förband dagen innan och vars t-shirt jag köpt i merchståndet).
På väg förbi en uteservering fick jag syn på ett par bruna ögon och många bruna lockar och ett stort leende. Jag log, tittade ner i marken och gick förbi. Grämde mig efteråt att jag inte stannat. Två timmar senare hände samma sak, samma lockar, samma ögon men en annan uteservering och det vore dumt att göra samma misstag igen. Han frågade om jag ville slå mig ner.
På grund av det blev jag kvar i Nîmes längre än beräknat. När han berättade att han var konstnär började jag nästan hyperventilera, min franskfanatism slog nya världsrekord (poet hade å andra sidan varit lite väl i överkant). En före detta graffitimålare och gammal hiphopare som gått över till att måla på dukar istället för väggar och utgick från musik som han bytt till dub och balkanbeats. I fyra dagar log vi ikapp, hängde runt på uteserveringar och kedjerökte oss morgnar och eftermiddagar igenom i hans säng. Jag följde med honom till hans föräldrars enorma villa utanför Nîmes för att passa hunden medan de var på semester. Vi slumrade i solstolarna vid poolen medan hunden fick underhålla sig själv. Han visade mig tavlor, jag blev imponerad, jag berättade om Uppsala, han bad mig analysera honom. Jag sa att jag inte kunde. Han sa att han var lite paranoid och jag var nog benägen att hålla med.
Plötsligt stod det 15 – 0, Nîmes – Montpellier.
Visst, ibland tyckte jag att han skrattade lite väl nervöst, ibland ville han lära mig lite för många franska uttryck, ibland tyckte jag att han var lite fjantig och ibland slog det mig att han faktiskt var nästan en dec kortare än mig. Men det gjorde liksom inget. I lördags när vi sa tack och hej då var det ingen som grät, alla visste att det var fyra dagar från första början. Det var trevligt, det var roligt och det var väldigt fint. Kanske just därför.
Nîmes del II – Skillnaden mellan orädd och dumdristig
När konserten var slut hade jag en känsla av att hela världen var god. Det verkade vara långt till hostelet så jag stannade en snubbe på cykel och frågade om han visste om det gick några bussar dit. Han påstod att han inte visste nånting om nåt hostel men att hans lägenhet inte var långt borta så om jag ville följa med honom var det inga problem.
Klockan var elva på kvällen och kanske på grund av för många goda erfarenheter av goda människor följde jag med honom till hans lägenhet som ju skulle vara precis i närheten. Vi gick en bra bit och han pratade och pratade och pratade om sig själv. Och han hetsade upp sig över småsaker när jag sa emot honom. Han talade om framgång och pengar och hierarkin på supermarketmarknaden han var på väg uppför. Han ställde frågor men lyssnade inte på svaret.
Vi tog hissen upp till lägenheten han hyrde i andra hand och som var fylld med fågel- och hamsterburar. Jag gjorde klart för honom ännu en gång att jag var där för att sova och ingenting, absolut ingenting annat. Kanske lyssnade han inte då heller. Han bjöd mig på saft och vi satte oss i köket. Han fortsatte prata om sig själv, om hur överlägset södra Frankrike var Paris, andra städer och andra länder. Han talade snabbt och hetsigt. Han tog av sig jackan och hela hans högra arm var fylld av ärr och brännmärken. Jag vågade inte fråga varför.
Jag ville sova. Jag sa att jag skulle gå och lägga mig. Redan? svarade han. Han själv hade tänkt att titta på tv sa han, i den soffa jag skulle sova på. Jag stod fast vid sömn liksom han stod fast vid tv. Jag såg min chans och sa att eftersom jag verkligen var tvungen att sova skulle jag ändå försöka hitta hostelet utanför centrum där jag bokat rum. Han tittade på mig, ryckte på axlarna och jag började känna mig obehagligt till mods. Vad gör jag här? Var är jag? Vem är han? Kommer jag komma härifrån? Jag sneglade på hans arm, tog min väska och mina björkposters jag hade köpt. Han sa att han aldrig skulle röra sig ensam utomhus vid den här tiden. Nîmes är farligt på natten, sa han. Jag kommer vara säkrare överallt utom här tänkte jag men sa att det var lugnt. Han frågade om jag hittade. Ja, ljög jag. Jag skyndade mig nerför trapporna, fumlade med lysknappar och lås för jag ville ut fort. Jag kom ut på gatan och försökte orientera mig, hittade en karta vid en busshållsplats och började småspringa mot centrum.
Efter en timmas irrande kom jag vid ettiden fram till hostelet som verkligen låg en bit utanför stan. Jag var svettig och utmattad av adrenalinkick och stress. Jag satte mig vid ett bord, blev bjuden på ett glas vin av ett medelålders brittiskt par. Jag rullade en cigg och förstod vad skillnaden mellan att vara orädd och att vara tanklöst drumdristig är.
Nîmes del I – Björkkonserten
Till slut blev det ändå Nîmes som gick segrande ur kampen. Tack vare Björk och den unge konstnären.
Björk var som förutspått smått fantastisk. Jag hade försökt klätt mig fin i svart och väntade tre timmar i strålande solsken och trettiofemgradig hetta utanför arenan i Nîmes.
Jag var för nervös för att läsa eller pilla med något annat som kunde ha fått tiden att gå fortare, men när portarna väl öppnades kom mina sprillans nya converse väl till pass. Tyst tackade jag Friskis-Carro för konditionen medan jag sprang fortare än jag gjort sen jag var högerytter i division tre för sex år sen. Längst fram i mitten stod jag tillsammans med ett par belgiska bögar, som åkt ända från Antwerpen för att se Björk för tionde gången (de hade sett Madonna live tre gånger), och vi skrek och hoppade med gråten i halsen för det var så bra. Björk hade för kvällen valt en träddräkt i brunt, grönt, glitter och rosetter och den lilla blåsensemblen från Island hade färgglada overaller med flaggor på ryggen. Romarna kunde sina arenor och förstod att om 2000 år när det här bygget fortfarande står kvar, kommer det finnas ljusspel och ljudeffekter som kräver rymd och kan sluka åskådare. Tack romarna, tack bögarna, tack björk, tack canon shoes, tack carro, tack fnac, tack tack tack.
”Jag ska aldrig mer dricka, aldrig mer ska jag vara full”
Jag hookade upp med slynglarna från Paris i måndagskväll och på något mirakulöst sätt lyckades jag pumpa i mig tio öl och otaliga cigaretter. Det var en rolig kväll men jag har aldrig känt mig så förgiftad som jag gjorde igår. Jag hade dragit till stranden på förmiddagen (fortfarande onykter) för att bara ligga i solen och vila bort bakfyllan. Men enbart vila visade sig inte vara tillräckligt. Jag hade känslan av att jag druckit en liter bensin. Jag har aldrig mått så dåligt dagen efter. Efter en timma i solen var jag tvungen att (okoordinerat) springa bort till en buske och spy. Jag drack två liter vatten utan att behöva gå på toa förrän på kvällen när jag kom tillbaka. Huvudet snurrade, jag tjöt och snorade och jag sa högt för mig gång på gång: Jag ska aldrig mer bli full, jag ska aldrig mer röka, jag ska aldrig mer bli full, jag ska aldrig mer röka. Inte förrän framåt åttatiden på kvällen vågade jag smyga in en liten snus. Fy fan.
Al fin, al fin, la playa!
Två mycket kompatibla aktiviteter är att dels tänka på hösten och dels konceptet sol och bad. Jag tror att jag kommer att ägna ganska mycket tid åt det de närmsta veckorna. Det finns en fin strand dryga milen härifrån. Men för att komma dit måste man först ta spårvagnen, som ser väldigt millenium ut, sen byta till buss, som ser 1900-tal ut på alla sätt och sedan tillryggalägga de sista fem kilometrarna på en lånecykel, en blå mountainbike som ingår i biljettpriset. Opraktiskt kanske, men värt.
Jag har köpt solfaktor 2. Fråga mig inte varför, det är ju liksom varken eller. Egentligen tror jag att det var istället för ett parasoll, vilket gör det hela än mer ologiskt. Det som syns längst fram, längst ner i bilden är inte en kontinent och inte heller en människoballong med fötter utan min mage. Mycket smickrande när man får det på bild så här.
Veckans fångst är tre telefonnummer varav inget på stranden (jag och sten bytte inte heller). Frågan är ju bara vad jag/de ska ha dem till egentligen. Jag åker ju snart hem igen och visst vi kanske hinner ses nån gång innan dess, men ändå. Kanske kan jag bläddra fram dem i min telefonbok när hösten i Uppsala känns ensam och kall. Fast då om någon gång känns skulle det väl kännas ännu mer ensamt och kallt. Kanske kan de flasha med mitt nummer och säga att de träffade en svensk brud i somras och alla kommer att tänka lyckos alain eller jean-pierre eller vad de än heter. Är syftet något annat än en praktiskt funktion? Om ja Helena, låt så vara då. Så länge du är ärlig mot dig själv.
draguer = att ragga
När jag satt och läste i parken idag kom det fram en 40-årig karl som såg ut som Sten Frisk i Tre Kronor. Som vanligt frågade han var jag kom ifrån och jag svarade som vanligt och han såg förvånad ut som vanligt och jag förklarade som vanligt att det fanns adopterade människor i Sverige också, vid sidan av de långa, blonda och blåögda kvinnorna. Efter lite kallprat gick han men kom tillbaka efter nån timma.
– Jo, jag tänkte fråga om du inte skulle ha lust att äta middag med mig ikväll. Jag vet ett ställe som…
– Tack, det var snällt men nej tack.
– Jag bara tänkte eftersom du är ensam och jag är ensam.
– Ja, jag förstår, men nej, tack ändå.
– Alltså jag är inte en sån som raggar. Du förstår raggar?
– Ja, jag vet vad ordet raggar betyder.
– Okej, tack ändå då.
Inte tänker jag käka middag med en psykopat från Mälarviken inte.
Sur le pont d’Avignon…
Jag var i Arles och Avignon över dagen igår. En dagsutflykt. I Arles höll Vincent van Gogh till, det verkade ju spännande. Det visade sig att det var en mycket mycket liten stad med väldigt väldigt många turister i så här års. Kamera på magen, åkandes guidat lilleputtetåg eller med hela fembarnsfamiljen på uteserveringarna. Jag var svettig som vanligt och tyckte det mest var jobbigt. Jag betalade 4 euro för att gå in på en romersk arena. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men ja den var gammal, jag tittade i tjugo minuter sen gick jag. Varmt som i en gryta och jag svettades om möjligt ännu mer. Sen såg jag en makaber docka vid ingången till en restaurang. Den hade blivit halshuggen och sen igentejpad igen i tron om att det säkert inte skulle synas om man tog hudfärgad tejp.
Efter att jag blivit lite besviken över Arles som jag hört sa mycket om tog jag tåget till Avignon som däremot visade sig från sin bästa sida. Jag gick direkt till fnac och köpte EN BILJETT TILL BJÖRK. Herregud jag var helt darrig när jag kom ut, jag hade sett en affisch tidigare på dagen och bad till gud att det skulle finnas kvar. Hon ska spela i en gammal amfiteater den 21 augusti i Nimes. Jag dog av lycka. Sen gick jag och tog kort på stans kända bro och blev bjuden på bärs av några stiliga slynglar från Paris. Jag lämnade mitt nummer som tack.
På tåget slog sig tågmästaren ner bredvid mig. En gammal man på 50 bast som ville prata. Han pratade bred sydfranska och jag hörde rätt sällan vad han sa men jag nickade och såg glad ut. Då såg han ännu gladar ut och pratade ännu mer och så fortsatte det hela vägen hem till Montpellier.
Stipendiebrev
Jag ska söka stipendium till hösten och har precis läst igenom min ansökan till Adolf Lindgrens Stiftelse. De praktiska uppgifterna var enkla, namn, födelseort, inkomst, skulder och sån skit men när jag kom till brevet jag skrivit: ”Beskriv dig själv, tidigare studier, studiemål och framtidsplaner” märkte jag hur fruktansvärt pretentiöst det blev. Jag upptäckte att jag skrivit 1200 mycket politiskt korrekta ord om mig själv. Är detta jag tänkte jag? Om jag skulle casha in för det här blir jag 10 000 rikare och får acceptera att jag är den där pretentiösa och politiskt korrekta människan jag nyss läste om. Om jag misslyckas får jag läsa på jantelagen och rannsaka mig själv till nästa år. Jag vet inte vilket som är värst egentligen.
No sugar for my honey
Vad hände? Ingen aning. Jag måste ha varit sugen på Daim. Kanske nån öl för mycket. Allt var stängt när jag var på väg hem. Jag knackade på fönstret till ett närliggande hotell. En ung man, ungefär lika gammal som mig men fan så mycket nyktrare, öppnade dörren.
”Alltså det här kan låta som en fånig fråga… Men säljer ni choklad här?”
”Nej tyvärr, men det roliga är att du faktiskt är den andra som frågar det ikväll.”
Lagom kul. Nästa hotell var Scandic. En ung kvinna, ungefär lika gammal som mig men fan så mycket nyktrare, öppnade dörren.
”Hej hej! Säljer ni choklad här?”
Skeptisk blick.
”Ja det gör vi därborta” säger hon och pekar.
Jag snubblar dit, har svårigheter att gå rakt. Håller i en Marabou Daim, en dubbeldaim och en påse naturgodis. Jag börjar gå mot kassan. Ser glassboxen till vänster. Lägger tillbaka en Marabou Daim, en dubbeldaim och en påse naturgodis. Öppnar glassboxen och tar fram en Daimstrut.
Jag har inte ätit Daimstrut sedan jag gick på högstadiet. Jag betalar och går ut. Promenerar hem med cykeln. Tänker att det var en trevlig kväll, att jag ska styra upp en lägenhet imorgon och att Daimstrut ändå är rätt överskattat. Det börjar bli ljust, 50 timmar tills jag åker till Frankrike och fortfarande obestämt var jag ska bo. Lika bra att vara full på en tisdag. How’s that honey?
Youn Jung - Young Guns 
