Arkiv för mars, 2008
Sjung inte
När jag låg där i flickrummet på långfredagen var jag märkbart påverkad av Lets Dance. Jag har aldrig sett det förut men Mat-Tina gav mig en sån lust att dansa. Strukturerat. Inte den typ av speedad krogfridans som jag annars sysslar med. Sen måste även Så ska det låta ha gjort intryck för jag fick lust att sjunga. Det har jag aldrig varit bra på. Efter det även spela teater. Att stå på scen legitimerar ju vilken exhibitionism som helst, eller vad som nu är orsak och verkan. Kanske är det det jag behöver. På samma sätt som man släpper ut barn på rast. Låta dem springa av sig. Låta mig spela av mig.
Eller sy, eller rita. Det kanske är nån kreativ komponent som saknas. I synnerhet nu när jag sagt upp mig från ”Den kreativa mötesplatsen” som i och för sig vare sig var kreativ eller mötesplats.
Same old Uppsala story – påskversionen
Påsken präglades inte till häflten så mycket av godis som av eftertanke. Utan vidare förvarning gick tankeverksamheten på högvarv lägligt nog strax efter att semifinalen av Lets Dance var slut. Jag hade lagt mig i sängen för att sova, i stället låg jag vaken i tre timmar för att försöka fånga och få grepp om vad jag egentligen funderade på. Jag hade lämnat laptopen i Uppsala och det var väldigt frusterande att texta för hand, en aktivitet som numera nästan uteslutande är ämnad för salstentaskrivning. Jag försökte få struktur, men hann inte riktigt med. Istället blev det bara oavslutade meningar utan slutsats.
Vad det inte helt otippat i första hand handlade om var gamla Uppsalavisan. Att vara här eller inte, vad göra här och vad göra någon annanstans, varför vara här eller där osv. Trots att jag tycker att det är rätt tradigt att gå igenom den gång på gång ser jag ändå att det är nödvändigt att ifrågasätta Uppsala med jämna mellanrum, dock kommer jag oftast till samma svar.
Thailandsresan och de säsongsjobbande svenskar jag träffade på Koh Lanta fick mig att förstå att det var något jag inte skulle ägna ett studieuppehåll till. Mentaliteten påminde i mångt och mycket om en svensk småstads (exempelvis Askersund) med undantag för att ”säsongsjobb i Thailand” medför en helt annan förväntning på människors vidsynthet än Askersund.
Att backpacka en längre tid lockar mig inte heller, att befinna sig på resande fot känns bra mycket mindre attraktivt än att slå sig ner ett par månader i en okänd stad utan att göra någonting. För egentligen tror jag inte att jag vill någon annanstans, jag vill bara bort – och sen tillbaka hit.
När jag frågar mig själv vad som hägrar så tänker jag HELA VÄRLDEN. Hela världen, allt som händer därute, allt som bara finns där, ligger och väntar på att jag ska ta det. Jag tänker MAKROKOSMOS. Gud vad spännande. Sen slår det mig snart att hela världen ändå blir en liten mikrovärld kring var jag befinner mig. Oavsett om jag är här eller i en sjukt stor stad där allt är chic och fashion och framtid så kommer jag ändå med största sannolikhet att ha ungefär lika många nära relationer som jag har nu, lika många ställen jag fikar på och lika många intressen. Kanske idealiserar jag Uppsala. Jag har aldrig bott i en större stad en längre tid och haft ett uppenbart sammanhang där. När jag var i Lyon ansträngde jag mig aktivt för att bevara mig själv sammanhangslös.
Kanske är det småstadsmentaliteten som smyger upp bakifrån och viskar trygghet och överblickbar stad i mitt öra. Jag vet inte, men att än en gång ha kommit till samma slutsats efter samma tjat skapar ändå ett visst obehag eftersom det riskerar att osa förnekelse lång väg.
Youn Jung - Young Guns 