Arkiv för april, 2008
Anknytningsteori
Jag fick ett psykbryt i tisdags.
Egentligen tror jag att fröet såddes några dagar tidigare. Dels att jag pratat om att jag insett att jag faktiskt tycker att det är lite läskligt att ge av mig själv i nära relationer men kanske framförallt att min andra terapiträff kretsade mycket kring adoption. Det som sedan hände i tisdags var att vi hade ett seminarium i psykodynamisk terapi och artiklarna som vi läst inför träffen handlade om anknytning.
Anknytningsteorin fokuserar på den typ av förhållande som man skapat till sina primära vårdnadsgivare, oftast föräldrarna och främst morsan, under de två första levnadsåren. Man har sett hur dessa anknytningsstilar som det kallas sedan korrelerar med hur vi i vuxen ålder tenderar att agera i nära relationer.
Trots att vi läst om anknytning vid ett par tillfällen tidigare, utvecklingspsykologi och utvecklingspsykopatologi, har det inte på allvar slagit mig att jag kan ha blivit störd, kanske för att jag då inte befann mig i någon nära relation som den kunde ta sig uttryck i och som jag kunde relatera till. Då har jag istället mest skojat om det och sagt att ja enligt de här modellerna borde ju jag vara hela uppfuckad. I tisdags var det inte roligt längre, under ett dygn var jag känslomässigt förvirrad och uppgiven inför det faktum att jag i teorin inte kan vara en välfungerande individ i nära relationer. Allt på grund av en adoption som jag själv inte kunnat påverka.
Anledningen till att jag skulle vara förstörd är det ofrånkomliga faktum att jag skildes från min primära vårdnadsgivare vid 11 månaders ålder, sattes på ett flygplan och hamnade i en helt annan tidszon med människor jag aldrig tidigare sett och som inte tittat mig i ögonen och bekräftat mig under mina första 11 månader i livet.
Mina kognitiva scheman för hur en undvikande anknytning yttrar sig hos en dysfunktionell 24-åring aktiverades och plötsligt kunde jag bara se tankar och beteenden hos mig själv som bekräftade den fastställda diagnosen. Under hela seminariet hade jag en påtaglig känsla av att vi hela tiden pratade om mig. Att exemplen som gavs var jag och att jag därmed hade en mycket lång väg att gå innan jag kunde fungera på ett önskvärt sätt tillsammans med en annan människa i en kärleksfull relation.
Vad som i första hand irriterade mig var att jag egentligen inte tycker att jag är dysfunktionell men att jag uppslukades av teorin, sögs in i den och inte kunde ta mig därifrån. Jag förlorade förmågan att distansera mig emotionellt och kunde alltså inte betrakta mig på det mentala avstånd som varit sunt och nödvändigt för att inse att jag överreagerade. Jag var inte heller mottaglig för Js övertygande ord som försäkrade mig om att allt fungerade anmärkningsvärt bra, snarare verkade jag immun mot det goda för att obehindrat trippa på obehag och otillräcklighet. Också känslan av att ens behöva försvara mig inför mig själv var frustrerande. Det finns ingenting i kombinationen mellan mitt svenska namn och mitt mindre svenska utseende som säger att jag är född och uppvuxen på samma ställe av biologiska föräldrar. Alltså uppfattar jag det som att jag i högre grad än ariska barn ser ett behov av att försäkra mig om att jag är tryggt anknyten och att jag därefter tvingas försvara detta, kanske inte alls i samma utsträckning inför andra som inför mig själv.
Efter att ha ältat detta på mindre konstruktiva sätt den kvällen och natten somnade jag till slut i vad man kallar vredesmod och vaknade med frustration, mord och förstörelse i sinnet. Förmiddagen ägnades åt ungdomspsykiatri, lunchen förflöt smärtfritt men det var inte förrän under eftermiddagen som jag verkligen började friskna till. Vi såg filmer om anorektiska pojkar, barn med tourettes och självskadande tjejer. En timma senare hade vi andra träffen med ätstörningsstödgruppen. På kvällen var jag fullt återställd och kände mig som en fungerande människa igen. När jag inte klarar av att på egen hand distansera mig från vad som händer är det uppenbarligen en god idé att se andra människors lidande och tillfrisknande samt att få höra berättelser om vilket helvete livet kan vara ibland.
Youn Jung - Young Guns 