Arkiv för januari, 2008
Frontalloberna utvecklas fram till 25 års ålder
Vi hade en föreläsning om demens idag. ”Ni vet väl att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder?”. Föreläsaren nämnde i förbifarten det osunda med att dricka vin flera dagar i veckan innan dess och risken för demens relaterad till prefrontalloberna, delena av hjärnan som sitter bakom pannan och fixar allt som har med inhibition och exekutiva funktioner att göra. Jag började tänka på mina lober och att jag inte fyller 25 förrän om nästan ett år.
Symtomen för frontallobsdemens är: oro, rastlöshet, koncentrationssvårigheter, impulsivitet, hämningsbortfall, nedsatt omdöme, förlust av strategitänkande, förlust av konsekvenstänkande, asocial, lättirriterad, hypersexualitet samt ändrat ätbeteende. Jag har redan hunnit provat på elva av dessa och resultatet har väl kanske inte alltid varit helt tillfredsställande.
Senast i torsdags testade jag impulsivitet, hämningsbortfall, nedsatt omdöme samt förlust av strategi- och konsekvenstänkande. Det var pubrunda med reccarna och tanken var att jag mellan klockan 18 och 20 skulle dricka två cola och sen gå hem och käka middag. Istället gick jag på tom mage stenhårt rakt på rödvinet och snubblade hem 6 timmar senare. Jag vaknade klockan halv sex dan därpå efter tre nattliga spyor och kunde inte somna om. Bristen i strategi- och konsekvenstänkandet var att jag efter klockan 20 dagen innan skulle ha packat ihop alla mina saker för att förbereda flytten på fredagseftermiddagen. Istället var det precis det jag var tvungen att uppehålla mig med på morgonen dagen därpå, innan föreläsningen klockan ett och gynbesöket klockan tre, fortfarande packad och med en ihärdig bakfylleångest.
Kommer vindrickandet vara värt dementa dagar präglade av förvirring och ohämmade kommentarar åt minderåriga pojkar under mina sista 20 år? Det paradoxala i den avvägningen är att även om jag kommer fram till att svaret är Ja, det är värt det eller Nej, det var det inte, så kommer jag ändå vid den tidpunkten inte kunna minnas hur trevligt eller obehagligt det var på vägen dit.
6 timmar maratondans – 6 timmar verklighet(sflykt)
Den där festen alltså. Den dödade mig och det var väldigt skönt. Med tanke på de senaste dagarnas omständigheter och sinnestämning behövde jag något som inte till punkt och pricka följde den traditionella uppsalamallen för vad en festlig tillställning är. Jag hade bommat Systemet och fick dricka kvarglömd Kung från nån Siviafest, romslattar jag hittade i köksskåpet och diverse andra rester som jag lyckades skrapa fram från balkonger och lådor. Jag tog tåget till Stockholm och kände på mig att det bara kunde bli bättre. Jonas hade fixat en fin risotto och vi drack Villa-Franca, Systemets charmigaste flaska som visade sig innehålla bland det äckligaste vita vinet jag druckit. Vad som skrämde mig var att jag efter två glas till och med tyckte att det var ganska sympatiskt.
Hemma hos Simon och Jocke dök det till min förvåning upp människor jag kände igen från vitt skilda sammanhang men som jag inte trodde skulle befinna sig där, då och tillsammans. Några hade jag inte sett sen attactiden medan andra var vänners vänner från Örebro, Stockholm och Uppsala som jag blev överraskande glad över att se. När vardagsrummet på allvar förvandlades till dansgolv blev det jobbiga och tråkiga till små svettdroppar på min näsa och istället var allting bara roligt och sjukt dansant. Sen väntade ett 6 timmar långt galet intensivt dance battle med glada och grymma människor med helt sanslösa moves och skills. 6 timmar svett, dans och pure happiness. Klockan fyra snubblade jag tillbaka till Jonas med en McBean i handen, hög på electrobeats, endorfiner och rom&cola samt med värk i ländryggen efter att ha dansat lite för länge i en lite för bakåtlutad ställning.
När jag vaknade imorse sken solen in genom fönstren på Jonas lägenhet på Telefonplan. Jag kände mig oförskämt pigg, fräsch och kunde inte låt bli att le över tanken på gårdagen. Insvept i täcket på soffan bläddrade jag i svenskan och för första gången på två veckor tänkte jag att 2008 kanske kunde bli rätt bra trots allt. Det kan vara annorlunda och fortfarande på riktigt och det behöver inte vara längre än 40 minuter bort.
Ormar i sömnen
Jag sov i tre omgångar i natt. När alarmet gick på vid åtta imorse var jag svettig och kände obehag i hela kroppen. Jag hade drömt att tre giftiga ormar var försvunna på mitt rum, mitt flickrum i Askersund, att människor jag kände kom förbi men ingen verkade bry sig. Det enda de sa var att det skulle ordna sig och orkade inte hjälpa mig. Panikslagen letade jag efter ormarna fastän jag var rädd för att hitta dem också.
Kanske var det den drömmen, den ojämna sömnen eller möljigtvis gårdagskvällen som satte prägel på den här dagen. Jag vet inte, men i vilket fall som helst jag kände redan från början att en skitdag nalkades. Förmiddagen förflöt men precis som i förrgår hade jag lust att hela tiden fråga var livet var. Bittra tankar snurrade i huvudet, risigt höstregn i ansiktet och jag såg mig omkring med en lite mörkare blick än vanligt. Framåt eftermiddagen blev det bättre, insparkssnack var en skön paus.
Centralbadet halv sju. Det är skönt att simma. Rörelserna går på automatik och man har tid att rensa hjärnan. Jag simmade på snabba banan. För en gångs skull var de flesta synk, ingen hade hybris och simmade för sakta, ingen underskattade sig själv och simmade för fort. Trots att vi var rätt många behövde jag varken simma om eller bli påtvingad ett snabbare tempo för att någon hetsade på bakifrån. Jag tänkte på självständighet, anpasslighet och beroende. Oron över att ge upp det förra med risk för att stå helt handfallen inför det senare och där någonstans mittemellan balansgången, den lagom stora graden av anpassning. Sen tänkte jag på sex. Trygghet. Efter det på spexrim. Femtio minuter senare kändes allting lite bättre. Jag duschade av mig klorlukten och kände att den enda jag ville umgås med ikväll var mig själv.
Tunnelseende
Så kom då bakslaget. Egentligen hade det varit för bra för att vara sant att inte uppleva en mindre kris efter fyra månader i Uppsala. Lagom till det nya året och terminsstarten är jag nu alltså både trött på mig själv och min tillvaro.
Det handlar inte om att jag inte tycker om Uppsala. Jag tror inte att jag skulle gilla vardagslivet bättre någon annanstans. Jag tycker om mitt hem, mitt blivande hem, mina vänner, mina bekanta, mina väldigt ytligt bekanta och deras bekanta, jag tycker om min skola, mina vanor, mina fikapauser, middagar och utekvällar och jag sover inte bättre än i min egen säng.
Problemet med tillvaron, oavsett om den utspelar sig i Uppsala eller någon annanstans är att den har en tendens att tappa sina verkliga proportioner. Av erfarenhet efter ungefär fyra månader. Bubblan växer sig allt tjockare och allt som händer och spelar roll sker inom en radie på 2,5 kilometer från just här och just nu. Detta leder ofrånkomligt till att småsaker och egentligen oviktiga detaljer tar jättelika dimensioner. Det är då jag regagerar med att först tröttna för att så småningom börja hata. Inledningsvis små saker i små doser för att slutligen låta det eskalera i människor generellt och tillvaron i stort. Det är då hög tid att sätta yxan i bubblan och lyfta huvudet lite högre än UKK.
Jag gillar Uppsala men jag föredrar att se det ur andra vinklar än uteslutande inifrån. Jag behöver pausa, göra något annat, glädjas över att vara borta och komma hem för att på nytt kunna uppskatta vad jag håller på med. För det gör jag innerst inne. Men nu är perspektivet borta igen och det enda sättet att hitta det är att leta varsomhelst annars än här. Att fundera på var jag såg det sist är lönlöst. Det försvinner gradvis och plötsligt är det enda man vet att det är sjukt frånvarande.
Youn Jung - Young Guns 