Jag var på statsinstitutionen idag. Inte i eget ärende utan för att lämna in Jonas d-uppsats. Gamla goda tider av prestationsångest slog oväntat emot mig i samma stund jag öppnade dörren till Ihresalen. Samma stolar och samma, inte helt avslappnade stämning och framförallt samma känsla i magen. I sann KBT-anda tog jag djupa andetag och avdramatiserade situationen, tänkte att det var sunt med exponering och försökte sluta snurra med pennan. Efter 40 minuter var det över, jag gick därifrån och var väldigt lycklig över att det inte var min uppsats jag precis lämnat in eftersom den med största sannolikhet hade föregåtts av två års permanent ångesthål i hela kroppen.
Allt började om imorse. Inte på väldigt länge har min telefon ringt så många gånger som i förmiddags. Det var verkligen som att alla vaknade ur vinterdvalan och tog tag i verkligheten igen. Jag såg inte fram emot den här dagen. Jag vill ha mer ledigt. Mer mjuka kläder, mer hemmatid, mer rödvinstid och sena kvällar. Jag tog sovmorgon till tio. Det här var en av dagarna då jag var helt utvilad när jag vaknade, det är en helt fantastisk känsla. Egentligen tycker jag att nyårslöften är fånigt, men jag behöver få in bättre sömnrutiner. Att släpa sig upp när man ännu inte sovit klart och deprivera sig själv på ett basalt behov är bland det värsta man kan göra mot sig själv. Det blev en häktisk dag, en så kallad rivstart. Men det var till min förvåning ganska roligt. Jag kände att jag var trevlig mot människor igen och kunde från djupet av mitt hjärta säga att jag var glad att se dem.
Jesper är nästan på väg hem. Efter att inte helt förtjänt beklagat mig över hans bortavaro fick jag igår äntligen mer än vad jag väntat på och idag ännu ett par uppdateringar. Det gjorde mig väldigt glad. Snart är han tillbaka.
Jag vill åka på charter.
Youn Jung - Young Guns 
Du brottar ner och dissekerar ämnen som jag själv inte kan hantera på ett snyggt vis. På sätt och vis tänker du åt mig. Skriv mer.