När jag tänker tillbaka på högstadiet känns det lite som att jag genomled tre år med spända axlar och ansiktet dolt bakom mitt långa svarta täcke till hår. Jag teg hellre än talade och gned mig snarare längs väggen än gick mitt i korridoren. Jag var blyg och lite rädd och jag vantrivdes. Gymnasiet kom som en räddning och gav mig den där upprättelsen som jag kände att jag förtjänade och hade väntat på alltför länge. Plötsligt fanns en möjlighet att göra om, testa något nytt och servera det till andra som inte känt till högstadieversionen av mig själv.
Kanske gick det lite till överdrift emellanåt, jag förvandlades över en sommar från mestadels tystlåten till högljutt artikulerande i den grad att jag nästan surade till och slet till mig uppmärksamhet om jag inte på ett naturligt sätt fick den. Och det är här någonstans som ambitionerna började. Jag insåg att det var jag som rådde över vem jag ville vara och upptäckte verktyg för att ställa om och förändra gammalt till nytt. Klassen jag gick i bestod av 18 starka viljor och 2 uppgivna hankön och kulturen som föddes var argumentativ och i viss mån lite elitistisk, vi var bättre än i stort sett de flesta andra.
I tvåan deltog jag på mitt första elevrådsmöte och fattade inte riktigt vad jag gjorde där, vad jag däremot visste var att det låg helt i linje med bilden av hur jag ville vara – ambitiös och engagerad.
Samma strävan drev mig till Frankrike året därpå, tillsammans med en rad andra faktorer också som jag för övrigt pratat med min terapeut om.
När jag kom tillbaka hem och gjorde mitt sista år på gymnasiet skulle jag ta det ännu längre. Jag var fortfarande engagerad i elevrådet även om det för min del snarare var för cv-syns skull än något annat. Jag hade förvisso bestämda åsikter om saker och ting men de vädrade jag istället i klassrummet och i gruppen för min nyfulla politiska tillhörighet. Bilden av mig själv som engagerad och smart, ambitiös och duktig (framförallt det) växte.
Det kommande året fortsatte jag med diverse politiska aktiviteter, jag tog initiativ och var drivande, jag hade två extrajobb samtidigt som jag pluggade på universitetet där jag nappade på de poster som bjöds. Vad som sedan utlöste kaoset vet jag inte riktigt. Kanske summan av en rad händelser som gjorde att ribban helt plötsligt hamnat på en nivå som jag omöjligen kunde ta mig över.
Trots att Komvux i Askersund aldrig ens kom i närheten av att vara krävande var det knappast så att jag mådde bra och destruktiva beteenden som jag trodde att jag lämnat bakom mig för gott i samband med backpackandet i Sydamerika kom tillbaka och högg mig i ryggen. Gamla VG:n från ettan på gymnasiet förvandlades till MVG:n och jag var kvalificerad att börja pol mag i Uppsala.
När jag flyttade hit kom känslan. Blandningen av den där strävan om hur jag ville vara, vad jag borde göra för att ligga i linje med bilden av mitt ambitiösa, intresserade, internationella, glada, intitiativrika, engagerade, sociala jag samt otillräckligheten att vara allt det där, obehaget som nu gick under termen Prestationsångest och som jag först då förstod att jag upplevt redan ett par år tidigare.
Mitt nästan tvångsmässiga signerande av maillistor till föreningar och föreläsningar och te- och spelkvällar och utgångar och uppstyrande och ansvarstagande och cv-hetsande gjorde mig inte till en lycklig människa. Konstruktionen av att bo kollektivt gjorde att jag av externa faktorer förhindrades att återuppta ångestdämpande metoder och istället grät jag tyst när jag kände den kroniska stressen och knuten i magen ta ut sin rätt. Min självkänsla balanserade på den yttersta spetsen av en våg som justerades i takt med vad jag borde prestera för att vara så som jag trodde jag ville vara å ena sidan och vad jag misslyckades med å den andra.
Min räddning blev en smärre depression som gjorde mig helt passiv och som på ett lyckligt sätt resulterade i att jag fick möljigheten att konstatera att jag faktiskt överlevde trots att jag inte var så där präktigt duktigt engagerad och ambitiös.
För vems skull? Är kanske den för mig mest avgörande frågan i mitt förhållningssätt till mig själv och det jag gör. För det jag egentligen skulle skriva om i det här inlägget handlade om hur aktiviteter kan skilja sig från varandra. Om hur jag under det gångna året inte engagerade mig i mycket annat än att föda en relation, och mådde bra av att ta det lugnt. Om hur pendeln slår över den här terminen eftersom det just nu verkar vara den mest aktiva på väldigt länge. Men skillnaden (här kommer poängen) är att jag gör saker jag tycker är roliga. Förnuftigt, torrt och det har sagts förut, visst, jag bjuder på det. Men det är en sån fundamental skillnad. Istället för att köpa ett träningskort på friskis för 800 spänn (förra terminen gick jag dit sammanlagt tre gånger vilket ger en engångskostand på ca 270 kr) går jag en nybörjarkurs i street dance, istället för att tvinga mig till någon kvällskurs på universitetet som handlar om krig och konflikter läser jag konversationsfranska på medborgarskolan till en kostnad som egentligen är för hög, men jag har också lärt mig att det vore att göra sig själv en otjänst att låta pengarna begränsa ens intressen, jag håller i en stödgrupp för tjejer med ätstörningar, jag deltar i planeringen för Psykologstudent 09 och på onsdagar har jag valet att när jag känner för det slinka in på krokikurser på konstvetenskapen om jag orkar och vill.
Och allt det här kunde ha varit sjukt ångestbildande – om det inte varit för att det efter dubbel eftertanke, avvägning och medvetna val, visat sig vara det jag VILL göra och inte vad jag känner att jag borde för mitt cv:s skull eller för att upprätthålla en bild av mig själv som inte kommer från hjärtat.
Youn Jung - Young Guns 
Läste och läste om hur personen utvecklas, kände en massa och så log jag lite fånigt men från hjärtat. Så klokt, och kanske framför allt befriande insiktsfullt.