Om tänder – en lång historia

I kirget mot mina tänder har jag själv aldrig riktigt varit delaktig. Istället är det tandläkare av varierande art och rang med olika specialstyrkor, vapen och tricks som fört en hopplös kamp mot min genetiska uppsättning.

Till en början trodde jag på tandläkarna eller jag hoppades åtmistone. Men med åren har jag förstått att de finaste och bästa tänder jag någonsin haft var mina mjölktänder. Sedan dess har det på ett mycket bestämt sätt barkat av utför.

Det var på mellanstadiet som mina framtänder (inte mjölktänder) började bli lösa och jag upplevde min första tandlossning vid 11 års ålder, tätt följd av den andra. Tandläkarna sa att det var ett sällsynt fall när de tittade på röntgenbilder och konstaterade att rötterna saknades. För att låta mig slippa se ut som en hare åtgärdades problemet tillfälligt med bryggor där de tappade tänderna sattes fast och klistrades in på sin rätta plats igen med stöd av baksidan på granntänderna.

På högstadiet skickade jag till Örebro och specialistandläkarna. Sneda tänder skulle åtgärdas men för min del befarade man ett annalkande underbett. Detta skulle stävjas med tandlreglering, det vill säga räls, och praktiskt nog kunde mina tappade tänder nu nitas fast på en tråd och allt såg helt normalt ut.

Enbart räls hade varit en för enkel vinst. Snart insåg man att underbettet inte alls skulle kunna regleras med räls och för att sätta hårt mot hårt fick jag en platta i överkäken. I plattan fanns en spännanordning till vilken jag fick en nyckel, en pytteliten metallpinne. Varje kväll skulle överkäken spännas ut en aning samtidigt som underkäken vinklades in och på så sätt skulle man undvika ett oönskat bett.

Mina framtänder gled isär och hela min ansiktsform förändrades natt för natt då överkäken långsamt blev större. Men återigen, vad man trodde var lösningen räckte inte heller den gången ända fram. Plattan togs bort och ersattes av räls i överkäken för att dra ihop gluggarna. Mitt underbett utvecklades till ett så kallat saxbett där jag bet över på ena sidan och bet under på andra sidan.

Parallellt med detta utkämpades en annan strid i min överkäke. De tappade tänderna skulle ersättas med titanskruvar. Något man dock inte kunde göra förrän efter 18 års ålder. När rälsen i överkäken försvann, försvann också mina tappade tänder och istället skapades för vänster sida en låtsastand, en protes som också den klistrades fast på baksidan av granntänderna. Höger sida valde man att återigen sätta in en räls, men den här gången bara i bortre delen av käken för att puffa fram tänderna och på så sätt göra utrymmet där tanden suttit mindre.

Vapenvilan varade sedan ett par tre år, under tiden utrustades jag med bettskena för att hålla fienden i schack. En bettskena som jag fick gjuta om minst ett par gånger efter att jag vid upprepade tillfällen lyckats slänga bort den. Ofta var det samma scenario. Jag hade tagit ut den i samband med måltid (efter att jag märkt hur curry färgade hela den genomskinliga plasten gul) och gömt den i en servett på min bricka. När jag slängde maten slängde jag även servetterna och vid upprepade tillfällen innan jag tagit ur bettskenan. Jag minns särskilt en gång på en tallinnbåt då jag glömt den på brickan. Vi sprang till köket för att kanske hinna rädda den. Den estniske diskaren skakade urskuldande på huvudet och pekade på sex stora tunnor med matrester.

När jag fyllt arton var det dags att sätta in en titanskruv. Med lokalbedövning lyckades man borra fast en skruv i min överkäke. Jag tror att värken när bedövningen släppte kan ha varit den mest plågsamma fysiska smärta jag upplevt. När tandköttet läkt igen fick jag komma tillbaka för att skruva på en ny protes, vackert och personligt utformad i rätt färg och form för min överkäke.

Vad som bör läggas till historien är de erbjudanden jag fått om att operera mina käkar. Justera mitt sneda underbett med hjälp av kirurgi. En plan för detta utformades när jag var 18 år. Detta skulle för mig innebära ett återinförande av rälsen under två till tre år, innan och efter operation, där själva operationen kunde medföra, förutom det faktum att mitt utseenden för alltid skulle förändras, en hel del negativa konsekvenser. Planen var att man skulle klyva min överkäke eftersom den (efter plattspäningen) blivit för bred och med räls vinkla mina tänder i underkäken mer utåt då de (efter rälsen) blivit för långt sluttande inåt. Tandregleringen försvårades av att man på röntgenbilder såg att mina två kvarvarande riktiga framtänders rötter blivit markant mycket kortare och därför riskerade jag att tappa även dessa om det skulle visa sig att rälsens påfrestning skulle bli för stor.

Detta var en fråga som följde med mig till Uppsala och jag besökte specialisttandläkarna på Ackis ett par tre gånger. Jag var ett oklart fall. Visst bet jag snett och underifrån sa tandläkaren, men jag var så fin ändå. Han tog hjälp av sin kollega som tittade på mig och kommenterade jag hade en infallen överläpp, en tandrad som satt så långt in så att mina framtänder bara såg ut som riskorn när jag pratade (vet inte om hon fick den liknelsen från mitt ursprung). Jag tittade vädjande på den första tandläkaren som leende försökte släta över sin kollegas burdusa sätt och sa igen att jag verkligen inte behövde göra operationen om jag inte väldigt gärna ville. Hans trevliga bemötande övertygade mig om att inte låta någon sätta kirurgsågen i min överkäke och gick aldrig mer tillbaka.

Även jag tycker att det är på tiden att den här historien får sitt slut nu. Till dig som läst ända hit – jag är tacksam. Vi har kommit fram till samtid. I måndags var jag hos den bästa av alla de tandläkare som stoppat sina fingrar i min mun. Zoran i Askersund. Efter att ha tittat på mina tänder kunde han konstatera att jag återigen behöver en bettskena. Mitt tjugoåriga tandgnissel har lett till sprickor i tänderna och nedslitna ytor. Ytterligare en tand är lös då det skapats en ficka som blivit inflammerad och påverkat fästet i tandköttet. Tandbenet runt min titanskruv börjar erodera, det vill säga det faller långsamt sönder och risken är att det skapas ett hål runt skruven och jag tappar även den. Mitt underbett verkar forfarande röra sig lite framåt om även i en långsammare takt än tidigare och rötterna på mina framtänder är så pass korta att jag om jag trycker lite grann kan vicka även på dem.

Det här blev mitt längsta inlägg någonsin. Men det var nödvändigt för att du som aldrig någonsin behövt tandreglering ska förstå att du dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet och det är nödvändigt för mig själv i min övertygelse att jag inte bryr mig.

Oftast skrattar jag åt farsen om mina tänder och käkar. Förut grät jag, i synnerhet då man i en känslig ålder som tonåren ges möljigheten att ändra sitt utseende. En period som för övrigt präglas av tvivel på utseende och egenvärde och inte sällan orättvisa kopplingar däremellan. Numera har jag slutat förvånats över mina tänders nycker, eller kanske förvånas fortfarande, men snarare över hur de ständigt hittar nya vägar att krångla till det på, inte att de göra det.

6 kommentarer»

  Jocke wrote @

Helt otroligt! Tallinbåt!

  hyjh wrote @

Ettan på gymnasiet. Stopp i handfatet och toan, folk spydde i duschen. Men det är en annan historia.

  linn wrote @

Helena, du kan verkligen det har med att skriva sa att man kanner med dig. Jag har nu suttit och gjort grimaser och narmast blivit gratmild, och bade minnts med plaga och tacksamhet mina ar med specialisttandlakaren Sverker i Boras.

(Forsta gangen var hemsk. Jag kande mig som en misstankt judinna i fyrtiotalets Tyskland, da jag i tur och ordning krigsmalades, huvudmattes, staendes skruvades fast medelst metallskruvar och fotograferades ur diverse vinklar.)

  leif wrote @

mcdonalds, någonstans i frankrike, jag var kanske 10 år. pappa grävde i soptunnan tills botten var nådd innan han hittade min gomstimulant. generande för mig, men säkert lika för resten av familjen som stod bredvid, bland arroganta, oförstående fransmän, alldeles vid kön.

angående curryfärger – jag fick en grön som var oåtkomlig för missfärgningar. dessutom liknade den en utomjordisk rymdfarkost.

  leif wrote @

för övrigt har jag haft samma sverker som linn i inlägget ovan. jag minns honom som en hyvens man, nästan lika bra som joakim i ulricehamn.

  hyjh wrote @

Numinns jag den där grejen också Linn. Foton, skruvar, skallmått. Bortträngt i en mörk vrå låg det.

Leif: Grön färg på dagtid?


Lämna en kommentar