Det här med att sätta sig i respekt
Dialog mellan mig och häktad:
”Har ni tänkt på att Helena ser ut som en docka?”
”Vad menar du?”
”Ja men tycker ni inte det? Hon ser ut som en docka!”
”Jaha. Vadå för docka?”
”Ja en sån där… En sån där Monchichi!”
”Äum.”
Så var det med auktoriteten.
Ligga och stirra
Vi hade käkat frukost och jag tror att jag redan då var i obalans och rent fysiologiskt var det ett faktum. Obalans i nivåerna av de där signalsubstanserna. Jag gick ner och la mig igen och önskade allra mest att jag bara fick ligga stilla och stirra in i väggen resten av dagen. Jag tjurade. Samma upplevelse av motvilja som på gymnasiet. Att varken ha lust eller ork att ta ansvar för sitt tillstånd och därmed, eller på grund av, sjunka ner i obehag, hjälplöshet och lågmäld molande ångest. (Eller att töja på det där lilla luckan av misär eftersom min uppväxt varit för bra för att fatta när något är jobbigt på riktigt. Oavsett finns ingen poäng i att nedvärdera hur saker kände då, om det var påtagligt och hemskt och om jag kallade det för ångest trots att jag inte riktigt fattade vad skillnaden mellan deppig var, så får det vara så, insiktsfullt och självömkande eller ej, 16 år eller ej) Ligga och stirra gjorde jag i alla fall rätt ofta då.
Snap out of it tänkte jag på engelska idag men jag kunde (ville?) inte förmå mig. Hade det inte varit för att Jesper efter ett par timmar verkade bli irriterad på allvar hade jag kanske legat kvar till kvällen. Jag svarade stumt med att ta mig samman och förbannad gå upp till toaletten på Motorbåtsklubben. När jag kom tillbaka hade han startat motorn och log med hela sitt ansikte och jämna tandrad mot mig. Jag antar att det är så som inlärda mönster bryts. När ett beteende (förbannad) plötsligt möts av en oväntad reaktion (leende och ömsinthet) tappar man fattningen i sitt förbannande och råkar kanske le tillbaka och då är det ju kört. Utrymmet för att tjura imploderade plötsligt.
Något som eventuellt hör till historien: Han kallade mig ett barn senare idag. Syftade på mina strumpor. Sa han. En annan gång sa han att jag såg på honom med en blick man kan hitta hos barn som tittar förundrat på en förälder. Inte helt okej känsla i magen någon av gångerna.
Ps. GODMORGON blir GRODMONGO om man kastar om bokstäverna. Gårdagens djupa insikter under påverkan som föranledde dagens pubertala sinnestillstånd. Syftar på det senare, påverkan alltså, inte insikterna.
Jobbtider och semestertider
Ikväll kan ha varit en av de finaste sommarkvällarna i år. Jag skulle kunna se mig vara därute också, pumpa rödvin ur en box eller sänka Åbros. Grilla, säkert. Istället ligger jag i sängen redan tio över tio. Helt slut. Det här med att jobba heltid måste väl vara bra överskattat.
Egentligen handlar det inte om att det är svårt att gå upp på morgonen. Klockan ringer och jobbet börjar. Det som snarare är mitt problem är att somna i rätt tid på kvällen. Att ändra insomningsvanor från ett till tio elva är bra mycket svårare än att ställa alarmet två timmar tidigare.
Vi var och vandrade i fjällen förra veckan. Naturligtvis var det fantastiskt och otroligt vackert och rogivande. Två saker slog mig. Dels att Sverige kan är så vackert och att alltför många (i viss mån inklusive mig själv) nästan tvångsmässigt associerar semester med att fara söderut. Dels att det är så fascinerande när naturen tar kontroll över civilisationen och inte tvärtom. Jag och Emma pratade om det igår. Här är det naturliga landskapet passivt, platt och dessutom än mer nedtryckt av byggnader, vägar och människor som för att kompensera tillåtit ett par parker och lite träd. Däruppe märktes det att naturen faktiskt rör på sig, den avspeglade effekten av efter väder, vind och årstid på ett helt annat sätt. En sån sak som att höra eller inte höra den, dånade eller bara helt tyst. Men framförallt faktumet att den rådde över oss och infrastrukturens framkomlighet. Äntligen var vi i underläge.
På väg hem fick jag tag i ett av gratis exen av Dagens Nyheter på Kiruna flygplats. Under en vecka hade jag mer eller mindre isolerad från nyhetsflöde. Jag minns inte exakt vad det stod, jag har blivit mer selektiv i vad jag minns i den givna kontexten. Kontentan var att alliansen förespråkade större utrymme för fri media. Fri som i statsfri. Fri som i låst till marknadskrafterna. Jag blev förbannad över ett så korkat förslag och semestern fick ett tydligt och mycket abrupt slut.
Dock fanns det något befriande i att handla i linje med vad som blev målet efter att jag beslöt mig för att hoppa av pol mag. Att utan risk för att alltför ingående behöva argumentera för min sak, då oliktänkare, paragrafryttare och pk-extremister sällan befinner sig i närheten, kunna slänga ur mig inte alltid helt vattentäta soffkommentarer om det politiska läget i Sverige och världen och muttra något om att folk är idioter. Även jag den här gången är helt övertygad om att jag har rätt.
SFU
Till förra julen beställde jag Six feet under-boxen hem till Askersund, min julklapp till mig själv. Den landade två dagar innan julafton och mellandagarna försvann i gråt, snor och kleenex. Jag hulkade mig igenom sista säsongen och tänkte att jag aldrig mer skulle få se något liknande på tv.
Igår började vad som kommer att bli ett etapplopp i SFU-tittande innan skolan slutar. Jag har som ambition att vi ska ta oss igenom hela säsongen innan den 5.e juni. Nu krävs ytterligare nio dagar av samma typ av marathontittande. De sex första avsnitten tog oss ungefär 5½ timmar. Jag tror att det är görbart, det enda som krävs är planering, och planera är ju verkligen det minsta man kan göra. Jag står fast vid att den här serien är något av det mest fantastiska om inte det mest fantastiska som visats på tv.
Tidigare har jag reagerat negativt på att folk sitter och kollar hela seriesäsonger under en helg eller en dag. Jag har förklarat det vackra i att tvingas lägga band på begäret och lydigt vänta på att nästa söndag ska komma. Jag tycker fortfarande om det i teorin, någon kanske skulle säga att det är karaktärsdanande, men karaktär är väl rätt pretentiöst ändå. I praktiken vill jag bara kötta på, vilket är helt tillåtet nu.
Jag gick i trean på gymnasiet när säsong ett började i SVT, jag blev kär i Nate (så klart) och ville vara som Brenda – inte enbart för att hon låg med Nate. Hon var ju sådär sjukt fascinerande och farlig som jag bara var i min fantasi. I själva verket kände jag mig nog mer som Claire, fast det kanske främst hade med åldern att göra. Jag följde serien så länge jag var hemma, men missade en säsong och tittandet blev lite slentrianmässigt. När jag flyttade in i Floggan visade det sig att Maja som bodde där hade de båda första säsongerna. Jag började om och såg sedan säsong fyra och fem förra julen.
Jag undrar om vi ser alla dessa avsnitt med nya ögon efter kurserna vi haft den här terminen (vid sidan av den kontinuerliga personlighetsutvecklingen som vi vare sig vi vill eller inte genomgår). Det har varit en hel del snack om döden, meningslöshet, isolering och dödsångesten som drift istället för sex och aggression, vi har pratat om kriser och gerotranscendens. J förklarar det sunda i att integera döden i vårt sätt att leva, jag håller med honom, försöker som han att tänka på döden på ett konstruktivt sätt och förnekar därmed min dödsångest. För längst inne har jag inte förlikat mig med döden. Inte nu, sen.
När en klasskompis från gymnasiet dog konfronterades jag för första gången på riktigt med tanken att ungdom inte är någon garanti för att leva. Hur orimligt det än låter upptäckte jag att min dittills helt omedvetna strategi att hantera dödsångest var att tänka på framtiden. Så länge jag gjorde det och uppehöll mig med saker insåg jag att jag upplevde en känsla av odödlighet. Det var också så jag reagerade på hennes död ”Men hon hade ju en massa planer! Hon skulle ju läsa juridik!”. Att göra upp om visioner om hur saker kommer att bli, att hoppa på utbildningar och att knyta kontakter är handlingar som automatiskt utesluter möjligheten att dö. På ett barns sätt hade jag konfunderat orsak och verkan i sammanhanget.
Var det i grund och botten tanken på att en gång inte finnas kvar som gjorde att jag då stressade och pressade mig själv till det yttersta? Att få saker gjorda, inte att leva dem utan snarare att samla erfarenheter på en lista. En lista som sedan skulle jämföras med andras listor där den med längst lista skulle vinna när det är dags att dö? Jag kan motvilligt och skamset köpa att det kan ha varit så då, men idag? Oavsett vad som drev mig då leder det inte längre till osunda beteenden. Och idag undviker jag ju nästan fobiskt tankar på framtiden för att i så stor utsträckning som möjligt uppleva vad som händer just nu (uppenbarligen är det inte bara karaktär som är pretto). Eller är det bara den gamla förnekelsen som är där igen?
Jag vet inte, jag känner att det här tenderar att bli ostrukturerat och att jag har hamnat långt ifrån vad som egentligen var syftet. Jag skrev ett utkast till det här inlägget igår och jag känner att det här blev något helt annat än vad som var menat från början. Inledningsvis tänkte jag spekulera i vem jag kunde tänkas vara i SFU – efter att ha konstaterat att Nate är en rätt uppenbar filmatisering av Jesper (åtminstone efter sex avsnitt). Med lite skräckblandad förtjusning betraktar jag en röda tråd: Helena 18 år och tvförälskad i en karaktär har blivit Helena sju år senare i kärleksfull relation med karaktärens riktiga motsvarighet. Sjukt komsikt. Tanken slog mig inte förrän igår vill jag tillägga.
Den komiska touchen i utkastet skulle vara att jag i rädsla för att, mot min vilja, bli David vägrar att göra såna här internettest ”Vem är du i Six Feet Under?”. Gud ibland är jag så inte rolig (Iofs var det inte ett skämt utan en obehaglig spontan känsla jag fick och som jag ville skoja bort). Hur som helst, för att avsluta vill jag påtala att jag inte tror att en serie kan bota den latenta existentiella ångest som jag eventuellt går och bär på, att jag är glad att det finns andra som är lika dedikerade som jag själv till den här serien och att jag har privilegiet att se den tillsammans med dem och framförallt med Jesper (som jag numera nästan får psykosomatiska besvär om jag är utan). Nästa deletapp förväntas gå av stapeln på torsdag mellan 15.00 och 22.00. Sen börjar säsong två.
Den nya bubblan
Jag läste vad jag skrev vid den här tidpunkten förra året. Enmanssemester, isolering och omvänd dygnsrytm. Valborg tog inte lika hårt på mig i år som då. Jag har bättre koll på dagarna nu. Jag känner mig inte lika mycket som en vindflöjel. Jag dricker inte lika mycket alkohol, åtminstone inte lika ofta. Behovet av ensamhet kanske finns där men jag slår mestadels dövörat till. Enmanssemester blir tvåmanssemester i år. En bubbla har ersatts av en annan nu.
Jag vill berätta om den nya bubblan men orden kan inte göra känslan rättvisa. Orden kan inte göra känslan rättvisa. Redan där börjar det brännas, bli klyschigt och reducerande. Sjukt frustrerande. Det är ju inte ett ögonblick i en hollywoodfilm jag vill förmedla. Men när jag ska skriva om det äkta och inte en producerad selloutnamne kan jag inte låta bli att känna mig lite illa till mods. Jag vill ju säga att det här inte är som någonting annat, ingenting man kan betala hundra spänn för att få se på film. Men orden är paxade och sjukt missbrukade. Men visst är det väl då man ska ge sig in i kampen? Som bögarna om bög och alla som av någon anledning skulle vilja om svenska flaggan, jo jag antar det.
Den nya bubblan. Han och jag, oberoende av tid och rum (så långt kan jag sträcka mig). Med den känslan lämnade jag för första gången (det låter skumt alltså men jag tror fan det är så) in en uppgift för sent. Vad som skulle ha varit inne i fredags kom in idag söndag. Viktigare saker kom i vägen, som thaimat, rödvin och Sömnlös i Seattle. Nej, jag tycker inte det är ångestfyllt. Med den känslan drar jag även mitt visakort flera gånger om dagen för ingenting annat spelar ändå någon roll. Det är inte heller ångestfyllt. Med den känslan ser jag till att planera in andra betydelsefulla människor i mitt liv för om jag lämnas att välja för stunden skulle jag aldrig ta mig ur sängen. Den nya bubblan alltså, beroendeframkallande. Jag blir hög bara av att tänka på den.
Anknytningsteori
Jag fick ett psykbryt i tisdags.
Egentligen tror jag att fröet såddes några dagar tidigare. Dels att jag pratat om att jag insett att jag faktiskt tycker att det är lite läskligt att ge av mig själv i nära relationer men kanske framförallt att min andra terapiträff kretsade mycket kring adoption. Det som sedan hände i tisdags var att vi hade ett seminarium i psykodynamisk terapi och artiklarna som vi läst inför träffen handlade om anknytning.
Anknytningsteorin fokuserar på den typ av förhållande som man skapat till sina primära vårdnadsgivare, oftast föräldrarna och främst morsan, under de två första levnadsåren. Man har sett hur dessa anknytningsstilar som det kallas sedan korrelerar med hur vi i vuxen ålder tenderar att agera i nära relationer.
Trots att vi läst om anknytning vid ett par tillfällen tidigare, utvecklingspsykologi och utvecklingspsykopatologi, har det inte på allvar slagit mig att jag kan ha blivit störd, kanske för att jag då inte befann mig i någon nära relation som den kunde ta sig uttryck i och som jag kunde relatera till. Då har jag istället mest skojat om det och sagt att ja enligt de här modellerna borde ju jag vara hela uppfuckad. I tisdags var det inte roligt längre, under ett dygn var jag känslomässigt förvirrad och uppgiven inför det faktum att jag i teorin inte kan vara en välfungerande individ i nära relationer. Allt på grund av en adoption som jag själv inte kunnat påverka.
Anledningen till att jag skulle vara förstörd är det ofrånkomliga faktum att jag skildes från min primära vårdnadsgivare vid 11 månaders ålder, sattes på ett flygplan och hamnade i en helt annan tidszon med människor jag aldrig tidigare sett och som inte tittat mig i ögonen och bekräftat mig under mina första 11 månader i livet.
Mina kognitiva scheman för hur en undvikande anknytning yttrar sig hos en dysfunktionell 24-åring aktiverades och plötsligt kunde jag bara se tankar och beteenden hos mig själv som bekräftade den fastställda diagnosen. Under hela seminariet hade jag en påtaglig känsla av att vi hela tiden pratade om mig. Att exemplen som gavs var jag och att jag därmed hade en mycket lång väg att gå innan jag kunde fungera på ett önskvärt sätt tillsammans med en annan människa i en kärleksfull relation.
Vad som i första hand irriterade mig var att jag egentligen inte tycker att jag är dysfunktionell men att jag uppslukades av teorin, sögs in i den och inte kunde ta mig därifrån. Jag förlorade förmågan att distansera mig emotionellt och kunde alltså inte betrakta mig på det mentala avstånd som varit sunt och nödvändigt för att inse att jag överreagerade. Jag var inte heller mottaglig för Js övertygande ord som försäkrade mig om att allt fungerade anmärkningsvärt bra, snarare verkade jag immun mot det goda för att obehindrat trippa på obehag och otillräcklighet. Också känslan av att ens behöva försvara mig inför mig själv var frustrerande. Det finns ingenting i kombinationen mellan mitt svenska namn och mitt mindre svenska utseende som säger att jag är född och uppvuxen på samma ställe av biologiska föräldrar. Alltså uppfattar jag det som att jag i högre grad än ariska barn ser ett behov av att försäkra mig om att jag är tryggt anknyten och att jag därefter tvingas försvara detta, kanske inte alls i samma utsträckning inför andra som inför mig själv.
Efter att ha ältat detta på mindre konstruktiva sätt den kvällen och natten somnade jag till slut i vad man kallar vredesmod och vaknade med frustration, mord och förstörelse i sinnet. Förmiddagen ägnades åt ungdomspsykiatri, lunchen förflöt smärtfritt men det var inte förrän under eftermiddagen som jag verkligen började friskna till. Vi såg filmer om anorektiska pojkar, barn med tourettes och självskadande tjejer. En timma senare hade vi andra träffen med ätstörningsstödgruppen. På kvällen var jag fullt återställd och kände mig som en fungerande människa igen. När jag inte klarar av att på egen hand distansera mig från vad som händer är det uppenbarligen en god idé att se andra människors lidande och tillfrisknande samt att få höra berättelser om vilket helvete livet kan vara ibland.
Sjung inte
När jag låg där i flickrummet på långfredagen var jag märkbart påverkad av Lets Dance. Jag har aldrig sett det förut men Mat-Tina gav mig en sån lust att dansa. Strukturerat. Inte den typ av speedad krogfridans som jag annars sysslar med. Sen måste även Så ska det låta ha gjort intryck för jag fick lust att sjunga. Det har jag aldrig varit bra på. Efter det även spela teater. Att stå på scen legitimerar ju vilken exhibitionism som helst, eller vad som nu är orsak och verkan. Kanske är det det jag behöver. På samma sätt som man släpper ut barn på rast. Låta dem springa av sig. Låta mig spela av mig.
Eller sy, eller rita. Det kanske är nån kreativ komponent som saknas. I synnerhet nu när jag sagt upp mig från ”Den kreativa mötesplatsen” som i och för sig vare sig var kreativ eller mötesplats.
Same old Uppsala story – påskversionen
Påsken präglades inte till häflten så mycket av godis som av eftertanke. Utan vidare förvarning gick tankeverksamheten på högvarv lägligt nog strax efter att semifinalen av Lets Dance var slut. Jag hade lagt mig i sängen för att sova, i stället låg jag vaken i tre timmar för att försöka fånga och få grepp om vad jag egentligen funderade på. Jag hade lämnat laptopen i Uppsala och det var väldigt frusterande att texta för hand, en aktivitet som numera nästan uteslutande är ämnad för salstentaskrivning. Jag försökte få struktur, men hann inte riktigt med. Istället blev det bara oavslutade meningar utan slutsats.
Vad det inte helt otippat i första hand handlade om var gamla Uppsalavisan. Att vara här eller inte, vad göra här och vad göra någon annanstans, varför vara här eller där osv. Trots att jag tycker att det är rätt tradigt att gå igenom den gång på gång ser jag ändå att det är nödvändigt att ifrågasätta Uppsala med jämna mellanrum, dock kommer jag oftast till samma svar.
Thailandsresan och de säsongsjobbande svenskar jag träffade på Koh Lanta fick mig att förstå att det var något jag inte skulle ägna ett studieuppehåll till. Mentaliteten påminde i mångt och mycket om en svensk småstads (exempelvis Askersund) med undantag för att ”säsongsjobb i Thailand” medför en helt annan förväntning på människors vidsynthet än Askersund.
Att backpacka en längre tid lockar mig inte heller, att befinna sig på resande fot känns bra mycket mindre attraktivt än att slå sig ner ett par månader i en okänd stad utan att göra någonting. För egentligen tror jag inte att jag vill någon annanstans, jag vill bara bort – och sen tillbaka hit.
När jag frågar mig själv vad som hägrar så tänker jag HELA VÄRLDEN. Hela världen, allt som händer därute, allt som bara finns där, ligger och väntar på att jag ska ta det. Jag tänker MAKROKOSMOS. Gud vad spännande. Sen slår det mig snart att hela världen ändå blir en liten mikrovärld kring var jag befinner mig. Oavsett om jag är här eller i en sjukt stor stad där allt är chic och fashion och framtid så kommer jag ändå med största sannolikhet att ha ungefär lika många nära relationer som jag har nu, lika många ställen jag fikar på och lika många intressen. Kanske idealiserar jag Uppsala. Jag har aldrig bott i en större stad en längre tid och haft ett uppenbart sammanhang där. När jag var i Lyon ansträngde jag mig aktivt för att bevara mig själv sammanhangslös.
Kanske är det småstadsmentaliteten som smyger upp bakifrån och viskar trygghet och överblickbar stad i mitt öra. Jag vet inte, men att än en gång ha kommit till samma slutsats efter samma tjat skapar ändå ett visst obehag eftersom det riskerar att osa förnekelse lång väg.
Ljuga för tanten
Redan halv tio på förmiddagen har jag hunnit ljuga två gånger. Båda gångerna för tanten på adressändring. Jag vet inte varför jag sa att det var post som inte kommit fram, jag trodde ju bara att min adressändring inte fungerat som den ska och ville exemplifiera det. Jaså, sa hon. Har du haft namnet på brevlådan hela tiden? Ja, ljög jag igen. Är det all typ av post eller bara vissa brev som inte kommit? Eh… jag vet inte riktigt, men jag har inte fått nåt (vilket antagligen snarare beror på att ingen skickar post till mig). Hon skulle ringa brevbäraren sa hon. Nu har jag dåligt samvete. Hon kanske ringer posten och frågar efter brevbäraren som delar ut post på Vaksalagatan och frågar honom vad fan han har gjort med min post (som kanske inte ens existerar) och tänk om brevbäraren är från ett annat land och tanten tänker att invandrare inte kan läsa svenska ordentligt och berättar det i fikarummet på adressändring och alla blir främlingsfientliga i smyg och säger saker som ”ja, jag är ju inte rasist men…”. Medan det i själva verket var jag som var för lat för att sätta upp lappen på brevlådan när jag flyttade in och för att jag på falska grunder hävdat att jag fått post som inte kommit fram.
Senast jag ljög så där uppenbart på telefon var när de ringde från tv-tjänst och frågade om jag inte hade en tv nånstans i lägenheten. Nej, sa jag. Inte nånstans? Nej. Du har flyttat, tog du inte med dig tv:n då? Nej, ehh… pappa och mamma hämtade den, jag ville inte ha den längre. Tredje gången gillt. Dödsstöten: mitt namn. Helena, du vet väl att man måste anmäla tv-innehav? Jajojadetvetjaghejdå. Klick.
Klimatsmart
Ordet Klimatsmart har verkligen etablerat sig i mitt vokabulär. Första gången jag hörde det tyckte jag det var sjukt töntigt, tittade på personen och tänkte ”skämtar du med mig eller?”. Men nu kan jag nästan med värdigheten i behåll använda det fast jag har fortfarande svårt att släppa det spexiga tonfallet. Hur som helst, det allra bästa, vid sidan av att jorden förhoppningsvis mår lite mindre dåligt av mina vardagsinsatser, är att de ofta är kompatibla med min begränsade ekonomi. Att köpa kläder på second hand är klimatsmart, att cykla istället för att åka buss och att åka buss istället för bil och tåg istället för buss är klimatsmart, att släcka lampan är klimatsmart, att skriva saker på baksidan av papper är klimatsmart och att inte äta kött är klimatsmart. Detta gäller dock inte klimatsmartmärkta varor som kaffe, bananer och mjölk. Om man är riktigt riktigt klimatsmart ska man ju egentligen inte köpa kaffe och bananer och kanske inte mjölk heller. Men som med vegetarianismen försöker jag hålla mig borta från att vara konsekvent. Att inte tänka svart eller vitt har gjort mig till en bättre människa på så många sätt.
Idag var en vän klimatsmart och snöt sig ovanför papperskorgen utan papper och tog sen enbart en endaste ruta för att torka bort det snor som fastnat i mustaschen på vägen ut. Helt ärligt såg det lite äckligt ut, men vad gör man inte för miljön?
Youn Jung - Young Guns 